Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gryta på sin arm, stallet med sin krubba, täljd ur en enda
jättestock, och sängplats för drängen, trösklogen, svinhusen o. s. v.
Trösklogen är visserligen 300 år yngre än Rankhyttans, som vi
sågo på vår resas första dag, men mycket lik denna; samma typ
bevarades genom århundraden i en tradition, obruten ända
fram till den stora omvälvningen på 1800-talet. Utmed fägatan
vid gården fanns en sådan gärdsgård, som Linné talar om från
Rättvik, rest på en sträng av ur åkern hopplockad kullersten,
»hvaruti stafrarna till gärdsgården fästas och alltså längre
ifrån förruttnelse uthärda».
Detta är 1700-talet, en gård sådan Linné såg den, men död,
stående kvar i byn som ett tomt skal — uttrycksfullt dock i alla
sina detaljer.
I Norrboda är det två gårdar med alla sina hus, som på
samma sätt stå där döda och övergivna. De äro anspråkslösare
än i storbygden, mindre och lägre, och påminna mycket om en
del hemfäbodar, t. ex. i Sollerö socken. Deras historia är också
ursprungligen densamma; Norrboda var en gång, ehuru för
flera hundra år sedan, som namnet anger, ett hemfäbodställe
men utvecklades sedan i likhet med så många andra sådana
till en by i vanlig mening.
De döda gårdarna i Norrboda utgöra en illustration till
1800-talets brutala omstörtning, då skogsindustrien förvärvade
hundratals hemman för virkesutvinningens skull. De öppna
ägorna till dessa gårdar brukas nu av grannar i byn.
Från huvudbygden i Boda med dess präktiga byar, som
enligt vår mineralogs förklaring bygga sin välmåga på ett stråk av
kalkrik silur, fortsatte vi genom skogarna till Skattungbyn.
Vädret var det allra skönaste med sol mellan glittrande regnskurar.
Skattungbyn ligger högt och fritt — aldrig skall jag glömma den
utblick vi hade från de ljusgröna, färgstarkt blommande
täkterna i denna by — det mörka skogshavet under porfyrbergens
rörliga horisont. I djupet dånade forsen, i höjden seglade vita
stackmoln och druvblå skuggor släpade över dalar och berg.
Strax bortom Skattungbyn ligger nära den gamla vägen en
hel rad av äldre och yngre stenbrott. Det är Orsa slipsandsten,
lösare än den kvartsitiska hårda dalasandstenen, som här
tillvaratagits och bearbetats genom tiderna, ända in i våra dagar.
Här fingo vi den första levande kontakten med den verklighet
som mötte Linné. Förut var det skuggbilder, döda rester i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
