Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sänglavar och väggar med små gluggar i stället för fönster, ha
de bevarat själva urtypen för det nordiska timmerhuset. Hela
bebyggelsen vid en långfäbod med olika hus för varje särskilt
ändamål är av ursprunglig karaktär och har, som
kulturforskningen påvisat, sina rötter i forntiden. Linné beskriver eldhusen;
han fann dem inte bara vid fäbodarna utan också vid många
gårdar i bygden. I Särnahedens by står verkligen ett enda
eldhus kvar, annars är det endast långfäbodarna, den yttersta och
mest primitiva bebyggelsen, som ända in i vår tid haft
användning för dessa forntidshus. Om de försvunnit, låt oss säga, redan
på 1700-talet, kunde Linnés beskrivning mycket väl ha varit
det enda vittnesbördet om deras tillvaro på svensk mark.
Ett sådant kulturminne som Hedbodarna talar ett djupt
gripande språk till vårt nordiska medvetande. Intet nytt har här
som i de stora bygderna skjutit upp i det gamlas ställe. En hel
livsform är död; det är tyst och tomt häruppe, och de grå husen
sjunka sakta ihop på sin gröna vall. En svensk lanthushållning
med sina rötter i urgammal tid har lossat sitt grepp över skogarna
och avlösts av en annan, den moderna skogshushållningen. Den
övergivna fäbodtäkten korsas symboliskt av en nybyggd
transportväg för timmer och massaved. Bonden har dragit sig
tillbaka från skogen. I en ny skepnad, som körare eller
skogshuggare, färdas han nu över vallen och kastar en blick på de
tomma hus, där mödrarna i släkten framlevt sin ungdoms somrar.
Där vägen gick upp över åsarna, sågo vi fjällen i väster som en
hägring, en löftessyn i ljusblått och vitt över det mörka
skogslandet. Vi fördjupade oss i skogen igen, men med Gryvlans
klara flöden, med det silvergrå lappvidet, med fjällskära och
björnbrodd på tuvorna vid vattnet kom en ny hälsning från
fjällen, något saftigt, vilt och vänt, ett första möte med fjällängen.
Det är Linné som först uppmärksammat detta att element ur
fjällens flora följa de strömmande vattnen långt ner i
skogsområdet. »Vid bräddarna af Gryflaåen såg man åtskilliga
fjällörter hit med vattnet förde», heter det i dalaresan, och om
fjällskäran säger han i Flora lapponica: »Är en verklig fjällväxt,
som är mycket allmän i fjällens lundar, men som äfven ej
sällan visar sig på de därifrån nedrinnande älvarnas stränder.»
Ovan Särna och Idre, i de översta dalgångarna under
Långfjället funno vi äntligen de sista resterna av den urskog Linné sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
