Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man torde knappast kunna finna något som bättre
förkroppsligar tidens natursvärmeri och litterära atmosfär än denna
härliga park. På en kulle under högväxt alm och lind står en obelisk.
Vi läser på den med möda: »Belisar, landsflyktig, finner här ett
lugn, en koja, en graf. Wandringsman, hvila här en stund och
du skal gå hädan dygdigare.»
Längre in i lövvalvets skugga skymtar vi kojan, den vänder
sin klassiska tempelfasad mot spegeldammen, men både pelare
och gavelfält är ödlelikt fjälliga och grå, överklädda med
anspråkslös granbark som armodet anstår. Bättre förebild kunde
knappast en patriot finna än den östromerske fältherren Belisar,
som, orättvist berövad sina ögons ljus av sin kejsare, likväl aldrig
vacklade i fosterlandskärlek och lojalitet mot sin domare. Tiden
svärmade för dygden och mången gick omkring med Marmontels
roman om Belisar i fickan. Han är alltjämt parkens sagofigur.
— När vi var små, säger baron, trodde vi att Sokrates och
Atena, som är avbildade i kojan, var gubben och gumman Belisar.
Slingrande gångar leder under ståtliga träd runt buktande
ängar och blanka vatten förbi spegeltemplet med dess
musikestrad på taket, förbi fågelhuset, förbi brunnshuset med dess källa
i golvet, förbi gungan under jättepoppeln, som säkert bevittnat
åtskilliga pastorala kärleksidyller, och — i ett hörn av parken —
förbi ett jättestort flyttblock, på vars baksida plötsligt öppnar sig
en gallerförsedd grotta, hermitens ensliga bostad. Därinne sitter
en tomte vid ett bord.
— Här satt förr en tärd och blek anakoret i kroppsstorlek med
ansikte av vax och studerade i en foliant. Han var rätt hemsk,
och varje ny barnjungfru lurade vi ut på en oskuldsfull
promenad denna vägen. När hon svängde runt hörnet och plötsligt fick
se den stripskäggiga manspersonen, slog det aldrig fel på effekten.
Sen åt råttorna upp anakoreten, när han låg i vinterförvaring
på magasinet, och vi har satt dit tomten som attrapp.
Sommartid är herrgårdens omgivningar befolkade. Grekiska
gudinnor exponerar sig på parterren, vishetsgudinnan lyser
vitmålad uti parken, på en holme i herrgårdsdammen, dit man
går över en kinesisk bro, ristar minnesgudinnan med hjälp av
en stork tacksamhetens ord på sockeln till »Urgubbens»
marmorbyst, på en annan holme i bruksdammen sitter, också
vitfärgad, en trä-Neptunus med sin treudd.
— Vi kanske ska se karusellplatsen också? säger baron och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
