Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våra förfäder. Summorna ha nog ändrats, men grunderna ha
varit desamma, säger Boussard. Vi stod oss gott med det. Det
blev ju inte stora kontantförtjänster, men svält eller nöd behövde
aldrig föreligga.
— Det gamla systemet pågick till 1918, då fackföreningarna
började, avbryter Tillman, och de båda berättar sedan med den
lugna värdighet, som hör till smedens kännemärken, hur mästare
och drängar vid härdarna hade ackordsarbete, hur varje smälta
vägdes och bokfördes vid hopslagarhammaren och hur den
kunde tjäna extra, som visste hushålla med tilldelat kol och
tackjärn. Och när baron inte kunde skaffa smedjan leveranser, gick
smeden i bonde- och skogsarbete mot timpenning. Vartill kom
naturaförmånerna, boställe d. v. s. husrum, lagård, källare,
vedbod, 8 kappland första gradens potatisjord, slåtter till 2—3 kor,
vedbrand, fri doktor och fri medicin och dessutom s. k.
barnsäd för varje barn tills det gått och läst.
— All spannmål fick vi ta ut på magasinet, liksom annat vi
behövde. Det var fördel med det. Rågen till exempel räknades
aldrig för mer än 9 kronor tunnan, oavsett vad den kostade i
allmän handel.
Medan Tillman och Boussard berättar, växer det fram en bild
av det stora självhushåll bruket var. Tack vare vidsynta herrar
åtnjöt bruksinvånarna genom århundraden förmåner, som
numera övertagits av det allmänna t. ex. skolgång, sjukvård,
pension och fattigvård. Allt ända till likkistan gjordes på platsen,
och där fanns inga bönhasar, herrgården hade höga krav på
skickligheten. Ännu omkring 1910 kunde man få se
konfirmationsflickorna gå fram klädda i kläder som de själva eller brukets
folk tillverkat.
— Mor fick karda, väva och spinna så vi slapp att gå i
butiken. Hon gjorde både skjortan och husetterna (linnestrumporna)
åt mig. Träskorna gjorde jag själv.
— Här fanns alla de hantverkare. Nu håller det på att bli
den siste av alla bruksanställda, den siste skolmästaren, den
siste apotekaren, de sista smederna.
Detta självhushåll styrdes närmast patriarkaliskt. De båda
smederna, som tjänat under tre baroner, stryker under att alla varit
goda husbönder. Smeden höll på baron och baron höll på
smeden. Men Gud nåde den smed som opponerade sig mot baron.
Det var allt att stå med mössan i hand det. Och Gud nåde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
