Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litet brunare mitt under näsan. När man hälsar på dessa herrar,
gäller det att kila sin hand så hastigt och långt som möjligt in i
deras handgrepe innan smedsnäven trycker till. Vi vandrar ner
till smedjan.
Den ligger nedsänkt i marken för att öka vattnets fallhöjd.
Dess yttre oansenlighet gör att man blir överraskad, när man
kommer in, den har höjd och rymd som en kyrka, den är ett
svart Vulcanustempel, där jordgolvet höjer sig i avsatser upp
mot tvenne altaren, smältarhärden och mitt emot, på vattensidan
räckarhärden. Prydda med huvar och rör försvinner templets
pelare, de jättelika murade rökgångarna, upp genom taket. Rost
och vått kol luktar det, och svart och sotigt är det.
Efter hand som ögat vänjer sig stiger ur mörkret föremål fram.
Den underjordiska kyrkan kan lika gärna vara en
tortyrkammare. Rader av stora och sällsamma tänger står vid murar och
avsatser, järnvågen svävar över stybben, med sina kättingar och
galler mest lik ett halster, från räckarhärden sticker ut en galge,
med vilken man vindat fram hetorna. Endast de glödande
järnen saknas. I bakgrunden skymtar det väldiga vattenhjulets
rundel och i en vrå vilar det ensamma hammarhuvudet mot städet,
hopbitet tigande och noshörningsgrått. Järnbundna stockar fäster
städet många alnar djupt ner i jorden. Det är tyst, tryckaren
kvider ej längre, smedjans helvetiska oväsen har längesedan
förtonat, blott ljudet av svagt porlande vatten fyller nu det ekande
rummet och förstorar ödsligheten.
— Här var en trevlig plats en gång, med undantag av våren
och försommaren, då var det så förbannat med mygg, ja här var
roligt att smida, fast det var arbetsamt rent otroligt, säger Hägg,
och de båda smederna redogör för hur detta arbete gick till.
Svunna sekler tala ur deras mun.
Oxar och hästar släpade de meterlånga gösarna, de hiskeliga
tackjärnsstyckena, från masugnen till smedjan, där de spettades in
i smältarhärden. Eldvakten hämtade bränslet i kolhuset, där
lyktorna var så sotiga, att man måste ha lykta för att se var de
satt. Träkolet brann, blästern dånade, och järnet droppade
undan för undan som mjölk ner i härden. Smältan samlade sig till
en klump dold neri kolen, där den oavbrutet bearbetades av
smältarens långa spett, som ideligen blodröda fick bytas och kylas
i spetthons rinnande vatten. Smältan togs ut med en stor tång,
på vallonspråket kallad luppräss, smältan har i olika tider vägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
