Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men nu kan vi inte heller. Vi är för gamla. Jag säger som
Gille sa, när de ville han skulle flytta. »Nej, där jag har lagt
köttet, där ska jag lägga benen», sa han.
Så arbetades det här på 1700-talet, så som dessa smeder varit
med om att göra det på 1900-talet. Läs och jämför i Sven
Rinmans Bergwerks lexicon, tryckt 1788.
De många vattenhjulen vid Upplands strömmar har stannat,
borden i rännorna multnar sönder, och det är stillt i smedjorna,
där de ligger ingrävda i backen nedan dammbrösten. Men vid Vira
bruk, vid kusten söder om Norrtälje, nära Östanå, där kan man
ännu få se gamle klingsmeden John Dahlgren dra på
vattenkraften på fädernas vis. Han förkroppsligar så mycket av 1700-talets
Vira, som man rimligtvis kan vänta att finna vid liv i våra dagar.
Förskinnet skramlar kring hans ben när han med
ynglingafjät skyndar över stybben fram till den hängande stång, som
reglerar dammbordsluckan, ett leende ligger på lur både bak
mustasch och glasögon i väntan på turistens andaktsfyllda
häpnad, när om ett ögonblick vattnets ljusa sus fyller hans sotiga
smedja. Allt starkare sjunger det i rännan. Hedniskt och lurvigt,
svart och tungt börjar vattenhjulet välva sig, höljt i ett vitt flor
av stänk och ångor. Viraån forsar, sprutar och strilar över
skoporna och ger glans åt både gröna skägg och bruna beslag innan
den med vita skum-maränger försvinner i hjulhusets mörker.
Hjulstocken går knarrande runt, en av dess nio kuggar får tag
om bakringen på hammarskaftet och väger upp kniphammaren
till ett energiskt bett, och när kuggen släpper, klämmer
hammaren till med kraft och klang, lyftes strax till nästa slag och hugger
så i lika stora stycken den tystnad, som lägrat sig över idyllen
kring Vira bruksdamm. Ur härden hämtas det glödande ämnet,
gnistorna sprakar. Dahlgren smider.
— Använder Ni fortfarande det gamla fabriksmärket? frågar vi.
— Wirastämpeln? Nej, den är helig. Av nåd har jag stämplat
några turistmynt någon gång, annars finns det märket bara på
vapen, värjor och dolkar, som gjorts här. Det här ska bli en lie
och den märker vi på annat vis.
Och Dahlgren berättar hur den större smedjan strax intill
anlades 1636 och begåvades med ensamprivilegier för att tillverka
klingor, bajonetter och hirschfängare till kronan. Så här har
tillverkats stämplade vapen, som kommit både Habsburgaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
