Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Öhrn
Just som jag kom vandrande i myren, där blåhöken visat sig
som mest, blev jag överraskad av ett häftigt slagregn. Jag rusade
upp i skogen på en ås strax intill och sökte skydd under en tät
gran. Det blev lång väntan, och när jag började granska
omgivningen, fick jag syn på en liten rishög strax intill, som såg
egendomlig ut. Utan tvekan var den ett gammalt fågelbo. Min första
tanke var, att det fallit ned från ett träd, men intet av de
kringstående stod tillräckligt nära. Blott ett par smågranar växte kring
boet, som bestod av fina björkkvistar.
Jag började i minnet gå igenom mina norrlandsfåglar. Vilken
av dem kunde väl tänkas bygga ett sådant bo på marken? Här
gavs intet val, det var den blå kärrhökens näste.
Det kändes litet bittert att finna det så här i efterhand, och
händelsen har lärt mig, att man aldrig får utgå ifrån att en viss
fågels bo med säkerhet skall ligga i ett visst slags terräng. Här
hade jag trott, att blåhöksboet måste ligga nere i sumpskogen,
och alla de gånger jag gått och letat där, hade honan legat orörlig
uppe i skogssluttningen och åsett mina fruktlösa försök.
Nu går jag och hoppas på bättre lycka nästa år.
När andhonorna komma ned till tjärnen med sina ungar, bruka
kråkorna hålla sig framme. Ofta har jäg i kikaren sett, hur
gråkapporna snappat åt sig en liten stackare mitt framför den
förtvivlade modern
En natt smög jag mig ut med bössan för att sätta stopp för
trafiken. Konsten var blott att komma i skotthåll, ty när kråkorna
ana oråd, äro de oerhört försiktiga. Kunde jag blott komma
osedd in i en gammal myrlada, skulle nog allt ordna sig.
Jag valde vägen genom den tätaste snårskogen. När blott
några hundra meter voro kvar, kröp jag ned i det höga
dvärgbjörksriset och armbågade mig sakta fram med bössan på
ryggen. Jag kände mig som en jagande räv, när jag rann fram
genom tuvmarkens sänkor. Jag blev dyblöt på knän och armbågar,
men slank in i ladöppningen utan att ha fått höra det försmädliga
krax, med vilket kråkan talar om, att hon genomskådat allt. Men
först när jag tittade ut genom en springa mellan stockarna i
lad-väggen, blev jag medveten om vilken perfekt smygning jag för
en gångs skull hade gjort.
Ute i myren gingo två väldiga tranor. Hjärtat stannade nästan
i bröstet på mig. De syntes ju stora som människor nära nog,
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
