Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västerbottensmyr
en svag, nästan ohörbar vissling — tsiin. Det låter nästan som
en näbbmus som gnisslar. Det kan vara en rödvinge som lockar,
men det kan också vara den lilla nordiska sparven. Höres
locktonen dubbel tsiin-tsiin, är det nästan säkert ett par videsparvar
som i trofast sällskap söka föda på marken. Det är omöjligt att
höra varifrån det svaga ljudet kommer, men går man runt i en
cirkellinje, kan det hända att man stöter upp fåglarna tätt
framför fötterna. Det rostbruna inslaget i fjäderdräkten röjer genast
arten. De flyga upp i närmaste videbuske, sträcka oroligt på
halsarna och varna tsipp-tsipp. Man tror lätt, att de ha bo i
närheten, men så helt plötsligt lyfta de samtidigt och sträcka ut i
långflykt. Oftast skall man då förgäves söka efter boplatsen, ty
sällan röja fåglarna den genom sin närvaro, innan äggen äro
kläckta. Man kan få leta över ett stort område, innan man till
sist blickar in i ett mörkt fågelöga inne i skuggan av en krans
unga björkskott.
När ungarna kommit till världen, är det lättare att finna boet, ty
båda föräldrarna varna ängsligt, så fort man kommer i närheten.
En gång fann jag ett videsparvbo under en tuva mitt ute i ett
litet bäckdrag. Ungarna voro redan fullfjädrade, och trängseln
i boet var stor. Jag förstod, att de måste lämna det samma dag
och undrade, hur de skulle klara sig över vattnet.
Gömd under en gran i närheten avvaktade jag utvecklingens
gång. Med korta mellanrum kommo föräldrarna farande med
larver, sländor och annat gott. Det blev allt svårare för de små
att hålla sig kvar inom boet, när de alla på en gång i våldsam
iver sträckte på halsarna och slogo med vingstumparna.
Till sist tröttnade också en av dem på trängseln och tog helt
resolut sitt första språng ut i tillvaron. Med kavata jämfotahopp
tog han sig över rännilen, fast vattnet stänkte högt, och nådde
lyckligt fastare mark, där han på fågelungars vanliga sätt genast
smet in bland tuvorna och gömde sig.
Nu uppdelade föräldrarna matningen så att hanen skötte den
utflugne och honan ungarna i boet. Kanske kände dessa sig
missgynnade, ty länge dröjde det ej, förrän de följde samma väg. Den
siste satt tveksam på bokanten och plirade mot ljuset, men när
han hörde föräldrarna mata syskonen borta i snåren, tog även
han mod till sig och vågade språnget ut i en okänd värld.
En liten fågelkull hade börjat sin farofyllda vandring i
västerbottensmyrens sumpskog.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
