Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åke Blomqvist: Att turista på skridsko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Blomqvist
pansar, som bildar ett våtvärmande omslag, och det är inte alls
farligt eller ens obehagligt att åka några timmar på det sättet.
Men inte alla färder gå på lugna vatten. Jag minns en gång i
januari, i onådens år 1940, då det låg is långt ut till havs runt
all Sveriges kust, hur vi tidigt en morgon tog tåget till Nynäshamn,
och en buss utåt Torö. Temperaturen var omkring —25° och
hur det kändes med en vass, grå bidevind om så där 20
sekundmeter, kan knappast beskrivas. Den kom svepande över
fjärdarna, snodde runt uddarna och kastade sig över den lilla gruppen
skridskoåkare med samma kraft som en fjällstorm.
Men den hindrade oss ändå inte att ta oss fram till Landsort,
en plats, som man inte alltför ofta kommer till per skridsko.
Klockan var då 11, och som vinden var nordostlig och havet låg
så långt man kunde se, beslöt vi oss för att fortsätta med »alla
tiders» färd, med vinden i ryggen rätt ut på Östersjön med kurs
på Hävringe f. v. b. till Nyköping. De fem, sex milen borde man
kunna avverka innan det blev alltför mörkt, tyckte vi.
Nu är det emellertid med skridskomil som med fjällmil, de är
av varierande längd. Och dessa mil blevo ovanligt långa. Vi
träffade på is av den mest skiftande sort. Där var breda band av
packis, som vi fick forcera till fots, hoppande på kantställda flak. Där
var bälten av vindbrunnar, där man fick gå försiktigt fram, men
där var också ställvis en härlig is, där man seglade i väg med
nordostens tjugo sekundmeter i ryggen. Men i januari månad
kommer skymningen tidigt, konturerna av de yttersta skären,
som vi hade på höger hand blevo allt difusare, det hela blev
grått i grått och vinden som låg rätt på nacken och silade ned
längs ryggen kändes allt kallare.
Sällskapet beslöt då att dela på sig, och ena hälften tog rakt
västlig kurs mot land. Den gruppen väckte senare en viss
uppståndelse, ty den blev iakttagen av några kustbevakare, som
telefonerade in till Milostaben i Stockholm och undrade vad de
skulle göra med en grupp antagligen vinddrivna ryska matroser,
som nalkades. De fick order att sätta ut en lantärna för att
vägleda dem, och att sedan på lämpligt sätt ta hand om dem. De
kom välbehållna i land klockan 8 på kvällen efter en ganska
strapatsrik promenad över snöiga isar.
Vi som fortsatte kom inte fullt så tidigt hem. Vi hade
upptäckt, att isen slutade ett litet stycke ut. Havet hade spolat upp
på iskanten, och längs denna hade bildats en härlig skridskobana
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
