Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norr om Kebnekaise
se det kanske vildaste fjällområdet i hela nordligaste Lappland.
Turen kan schematiskt beskrivas sålunda: man går upp så långt
man kan i Unna Räitavagge, tvärar över till Stuor Räitavagge och
går hem i denna. Det är dock ej en så alldeles lätt vandringstur.
För det första får man vada Vistasälven både på dit- och
hemvägen. För det andra är Unna Räitavagge ett slags kitteldal;
längst inne i densamma spärrar en på kartan ej markerad, låg
klippmur övergången till Stuor Räitavagge, och här får man ta
sig upp genom en liten snöklyfta i murens nordliga avsnitt.
Då vi kommit ett gott stycke upp i Unna Räitavagge ville Gösta
Lundquist, att vi andra skulle fortsätta och lämna honom ensam
kvar. Han tänkte vara för sig själv ett par timmar, bara lyssna,
se och smälta alla intryck han fått under de gångna veckorna.
Och vill man lyssna till vildmarkens musik, kan man knappast
välja en bättre plats än Unna Räitavagge. De otaliga bäckarna
brusa svagt och sövande i den trånga dalen, och här kan man
också få höra fjällpiparens ensliga sång. Det har sagts, att alla
människor, som ströva omkring ensamma i fjällen äro på ett
eller annat vis »konstiga», att man alltid bör uppleva fjällen
tillsammans med goda kamrater. Jag vill varken bestrida eller
acceptera detta påstående men så mycket är säkert, att många
av oss ibland behöva just en sådan där stund i absolut ensamhet
för att kunna förnimma fjällvärlden fullt och helt. I Unna
Räitavagge tog Lundquist sitt farväl av Lappland för denna gång.
Hammarsten, Billing och jag fortsatte upp över den västliga
klippmuren inne i Unna Räitavagge och väl ovanför denna
möttes vi av ett veritabelt spetsbergslandskap, vilket var desto mer
illusoriskt, som dimmorna hängde ner över tinnarna i
Vaktposten och skapade den rätta ishavsstämningen.
Åtskilligt folk lever i den föreställningen, att den ryktbara
Tar-falasjön är landets enda sjö som mottager en »kalvande» glaciär.
I själva verket finnas ett flertal sådana, och just här mellan
Vaktposten och Knivkammen ligger en av de största. Egendomligt
nog »upptäckte» vi vid detta tillfälle också en annan, mindre
sådan glaciärsjö, belägen uppe på Räitatjåkkos västliga utlöpare.
Under vår vandring ner genom Stuor Räitavagge på
eftermiddagen drog ett häftigt oväder över Selmatjåkko, och vi
började undra, hur Rossipal och Snellman hade det däruppe
någonstans på Selmatornet. Vi inväntade deras återkomst i
Vistaskåtan. Det dröjde till sent på kvällen, innan dörren slogs upp
19. STF 43.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
