Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Satitcsson
och vi i mörkret därute kunde urskilja de båda våta och trötta
bestigarna. Då de fått varma kläder på sig och slagit sig ned på
de torra och mjuka renfällarna runt kåtans lilla spis, började de
berätta om sina upplevelser på Selmatornet. Av deras
beskrivning att döma hade de genomfört bestigningen på exakt samma
väg vi prövat sista gången, men under svårare förhållanden, då
regndis rådde. På Kupolen hade de återfunnit samtliga våra
rösen. Återvägen hade de tagit över den långa Kugghjulskammen
i mycket dåligt väder. Rossipal, den spänstige klätterledaren,
visade genom denna bestigning, att han alltjämt besitter en
överlägsen klätterskicklighet.
Följande morgon, den 19 augusti, togo Hammarsten och
Lundquist farväl av oss för hemfärd över Nikkaluokta.
Vi andra startade för en färd upp mot Vaktposten och förlade
för natten vårt läger till Unna Räitavagge. Och denna gång hade
vi verkligen tur med vädret. Då den nya dagen bröt in,
avtecknade sig alla topparna kring dalen med intensiv skärpa i den
klara luften. Temperaturen var till en början blott +3 grader,
men i den begynnande värmen dunstade rimfrosten bort på
fjällväggarna. Vi tågade upp till issjön under Vaktposten och
fängslades omedelbart av den djärva kamlinje, som från
glaci-ären norr om Vaktposten reser sig brant mot skyn och uppåt
avslutas av två pikformade toppar. Denna kam borde av allt att
döma kunna bjuda på god klättersport.
Redan vid insteget i kammens nedersta del konstaterade vi,
att klippan var osedvanligt fast och väl lämpad för klättring.
Tre, fyra replängder klättrade vi uppåt med god fart. Se’n blev
det brantare och smalare. Tyvärr måste Snellman, som känt sig
ur form under hela uppstigningen här avbryta klättringen.
Men vi andra fortsatte uppåt. Fästena blevo allt mindre och
mindre, kammen alltmer utsatt. På sidorna grinade de lodräta,
blanka och släta klippytorna mot oss; det gällde att avancera på
den stupande kammen exakt i dess mittlinje, där de enda
användbara fästena funnos. Säkringsmöjligheterna voro dock
mycket goda, och efter sextio meters delvis svår klättring uppnådde
vi ett fristående litet klipptorn.
Hela den del av kammen, som vi nu hade ovanför oss,
utgjordes av troligen icke klätterbar klippa, mest greppfattiga släta
hällar, s. k. svaberg. Detta var en obehaglig upptäckt, då en re-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
