Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkan Tjerneld: Om laviner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håkan T jern eld
störst, gick norr om mig och fortsatte långt ned i dalen. Det mellersta kom rakt
på mig, men då här var tämligen plant, minskades farten och skredet stannade
ett 50-tal m innan det nådde mig. Fänriken, som vid tillfället befann sig ett
hundratal meter söder om mig, nåddes av det sydligaste skredet, som gick honom
till knäna, varvid han kullkastades, men då skredet snart stannade på platån,
kom han utan större svårighet åter upp på skidorna. Om vi vid tillfället befunnit
oss 200—300 m längre norrut, hade vi otvivelaktigt fått följa med ned i djupet
för att där begravas av snömassorna.»
Härtill skall blott fästas uppmärksamheten på den anmärkningsvärt breda
front, på vilken skidlöparna attackerades. Det är alltså av vikt att man håller
betydande avstånd mellan varandra när man tvärar över lavinfarliga områden.
2. Lavinolycka i Katter jokkravinen den 25.1.1916.
Från ett beredskapsförband i Vassijokk sändes under januari dagligen en
avdelning till en postering vid Katterjaure, 4 km söder om Vassijokk. Förbandschefen,
ovannämnde major Zettersten, hade klart för sig att området mellan Katterjokk
och gränsen var lavinfarligt, liksom även delvis själva jokken (jfr ovan). Han hade
därför utfärdat order, att vägen till sjön skulle tas öster om Katterjokk. Den 25
januari befann sig en avdelning om 11 man på väg till Katterjaure. Till följd
av den sydliga storm som rådde, åkte man — i strid med given order — ned på
Katterjokk för att söka skydd väster därom. »Knappt hade alla kommit ned förrän
stora snömassor kommo nedstörtande över avdelningen, som begrovs därav, de
flesta helt och hållet, andra till hakan. Kl. var då ungefär 10.45 f. m. 9 man
lyckades snart taga sig fram ur snön. — 2 man voro således kvar i drivorna och
spårlöst försvunna.» Kl. 11.30 ingick rapport härom till förbandschefen.
Hjälpman-skap utsändes. »Framkomna till platsen för snöskredet börjades genast arbetet,
dock ej med önskad säkerhet, enär de av manskapet, som varit närvarande vid
olyckan voro för uppskakade att lämna bestämda uppgifter, varest de förolyckade
borde vara att finna. Efter ungefär en halv timmes arbete, kl. var då omkring 12
middag, stötte en man med skidstaven mot något hårt, vilket, sedan snön
avlägsnats befanns vara vpl. S. Så fort som var möjligt togs han upp. S. låg omkring
1,5 m djupt under snön med kroppen hoptryckt och huvudet mot högra knäet.
Snön var här särskilt kompakt och hård, och det är min bestämda uppfattning
att mannen omedelbart kvävts.» (Ur plutonchefens rapport.) Kort därefter
påträffades även deri andre, som låg ungefär 1 m under snön. Han hade förlorat
medvetandet men återfick det efter en kort behandling och kunde räddas till livet.
Inga uppgifter föreligga om lavinens utseende, men den måste ha varit ganska
kraftig för att i det närmaste kunna begrava de 11 man, som befunno sig nere på
den vid olycksstället 6—8 m breda jokken. Zettersten tror att den förorsakades
av en nedfallande hängdriva. Överraskningsmomentet var synnerligen starkt.
Zettersten skriver i »På Skidor», 1931, sid. 339: »Ingen hade märkt något, förrän
snön var över dem. Alla intygade, att snön pressat så hårt, att bröstkorgen nästan
tryckts in. De hade gjort allt för att befria sig från skidorna, som voro försedda
med nya Huitfeldtsbindningar med åtstramare, men, då kroppen stod som i ett
skruvstäd, var det mycket svårt att få ned ena handen för att vrida om
åtstrama-ren. Det hade endast lyckats för en eller möjligen två man. Av de övriga hade en
man ryckt sönder bindningen, en man hade fått ena foten ur skon och en hade
ryckt så kraftigt, att skidan bräckts bakom foten. Om väl den ena foten blivit
lossad, gick det sedan lättare att bereda litet rum, så att även den andra kunde
lossas. De flesta voro starka karlar, 27—28-åringar, och alltså i sin bästa ålder, men
de hade vridit, ryckt och slitit så för att komma loss från skidorna, att de fått
sendrag och försträckningar. På kropparna funnos blåmärken efter snöns tryck.»
Avdelningen överträdde sin chefs riktiga och förutseende order. Att ingen hade
det ringaste begrepp om laviner, därpå tyder den panik som grep dem som
lyckades klara sig ur snön. De voro så skräckslagna, att det endast var med stor
svårighet, som två man förmåddes att återvända upp på fjället för att visa olycksplatsen.
Ingen som helst markering hade man tänkt på, vilket säkerligen fördröjde
påträffandet av de försvunna.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
