Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Svenskt 1400-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt 1400-tal
voro förmåner förbehållna de förmögna. Till påveslolen fick
man också bege sig, om man hade särskilt svåra brott att sona.
Men det fanns gott om mål på närmare håll. Nästan varje
sockenkyrka hade sina avlatsdagar. Futtiga 40 dagars
minskning i den utestående botgöringen utgjorde knappast någon
lockelse längre: det kunde en vanlig biskop ge åt den
obetydligaste redkyrka. Två, tre, fyra upp till tio år kunde vara något
att ge sig ut på vandring för. Men anspråken växte, liksom den
helige faderns frikostighet.
En särskild dragningskraft utövade från tid till tid orter, som
satte fantasien i rörelse genom intrycken av mäktiga
personligheter, liksom av eggande berättelser om fast otroliga underverk.
Det var nu längesedan Sankt Erik i Uppsala upphört att göra
under — fast pilgrimerna väl alltjämt strömmade samman på de
stora dagarna. Den gamla rivaliteten mellan Sankt Erik och Sankt
Olov hade icke helt fallit i glömska, och ännu fingo väl
härbärgena å skogarna i Hälsingland och Jämtland hysa skaror
av trötta Nidarosfarare. På samma sätt var det med andra
vördnadsvärda helgedomar från svunna tider. Sankt Sigfrid i Växjö,
vars anseende visserligen hölls vid makt genom en bullrande
marknad och kanikernas omsorg om den fattiga domkyrkans
förkovran, Sankt Eskil i Eskils Tuna, vars reliker
johanniterbrö-derna så sniket vaktade, Sankt David i Munktorp, Sankt Botvid i
Botvidskyrka, Sankta Helena i Skövde, Sankta Ingrid i Skänninge,
Sankt Brynolf i Skara: det var alltsammans gamla historier, fast
deras vilostäder fortfarande hade sin plats i avlatsjägarens
turistkalender. Sankt Hemming i Åbo hörde ej till de gamla helgonen,
och hans kult slog väl aldrig helt igenom. Han liksom hans
samtida, den fromme biskop Nicolaus Hermanni i Linköping,
som också en tid verkade många under, kommo, som de själva
skulle ha funnit helt naturligt, att träda i skuggan för Birgitta.
Men det kom nya bud. Vad var naturligare än att det skedde
under vid Engelbrekts grav i Sankt Nicolai kyrka i Örebro? En
rättskaffens man, en folkets banérförare, som fallit för ovännens
slag, kunde svårligen undgå martyrglorian. Här fanns ingen
uträknad avlat, men det var liksom om det gudomliga inte ville
låta sig helt bindas och regleras av påvebullor. Från skilda håll
fick man höra berättas om orter, dit människor alldeles plötsligt
började strömma samman, om lokala helgon, som ägnades en
från kanonisk synpunkt högst diskutabel kult. Så var det med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
