Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Svenskt 1400-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
predika vid högtiden. Den fjärde var ärkebiskopens kansler
kaniken Herman Rodankyrkia.
Ärkebiskopen själv var vid sidan av riksföreståndaren utan
fråga rikets främste man. Det var oundvikligt, att det skulle
råda spänning mellan dem båda. Jakob Ulvsson var nästan i
allt en medelvägens man. Av adlig, men icke högadlig börd hade
han studerat både i Rostock och Paris. Han var förtrogen med
tidens lärdom och hade också tagit intryck av den varmare
fromhet, som hade sitt egentliga hemvist i Nederländerna, men som
blivit en andlig makt också vid det berömda lärosätet vid Seine.
Men Jakob Ulvsson kände även väl till intrigspelet vid påvehovet;
för en framåtsträvande klerk var förtrogenheten med detta
viktigare än både lärdom och fromhet. Han hade varit fem år i
Rom, och här hade han upplevt sitt livs stora triumf, då påven
år 1469 utnämnde honom till Jöns Bengtsson Oxenstiernas
efterträdare. Ett farligt arv hade han tillträtt, men han hade
förvaltat det med klokhet. Under honom hade ärkestolen åter
blivit en andlig makt — det hade den knappast varit under den
våldsamme föregångaren. Men den fick därför ej upphöra att
vara en politisk maktfaktor.
De tre nordiska rikenas enhet var ju trots allt tidens stora
politiska tanke. Det tillkom icke minst de andliga att hålla fast
vid unionen, i varje fall som ett ideal. Men utan tvivel var det
lugnast för ärkebiskopen, så länge den oldenburgska
unions-konungen höll sig i Danmark, och en icke alltför mäktig
riksföreståndare regerade — med ett råd, där ärkebiskopen var den
främste mannen. Så hade denne medelvägens politiker lyckats
bevara freden åt båda hållen, och de två årtionden, som följde
på Brunkebergslaget, hade blivit en tid av fredlig utveckling,
som gagnade både stat och kyrka. Man hade nästan kommit
att glömma, hur labilt läget i själva verket var. Det fanns en
generation av yngre män, som blott ovilligt gåvo sig till tåls med de
världskloka kyrkopolitikernas försiktiga balansgång, och med en
samhällsuppfattning, som var bestämd mer av den katolska
kyrkans internationalism än av en levande känsla för
svenskhetens krav. Till denna mer nationalistiskt inställda generation
hörde en orolig ung klerk, Hemming Gadh, som just satt i
Rom som Sten Stures ombud. Det var närmast han, som
utverkat bullan om Katarinas skrinläggning.
Under fredsåren hade ärkestolen vunnit i makt och anseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
