Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ovan Långheden
och säger till sin räfserska: »Sannerligen är det inte Engelbrekt
Engelbrektsson, som än en gång drar till Västerås för att göra
upp med fogden, här skulle man vilja vara med.»
Där jag står vid bogårdsmuren och i andanom ser skaran
tåga förbi, fångas jag av samma tanke: här skulle man vilja vara
med. Men inte i Engelbrekts följe ned mot Västerås, utan bakåt
i de spår som den tågande skaran redan övergivit. Vad var
det, som drev desssa bergsmän och bönder ut i äventyret, hur såg
det under medeltidens slutskede ut i det land de kommo ifrån,
och vad kan nu finnas kvar där som vittne om deras tid och
öden? Visst måste där finnas spår, som äro värda att följa, då man
är ute för att söka minnen från unionstidens och frihetsstridernas
Sverige. Inte bara ekonomiskt och kulturellt, utan också
politiskt var ju Bergslagen och Dalarna en av landets viktigaste delar,
och här lades, om också än så länge omedvetet, grunden till
en ny tid.
Alla veta vi, mer eller mindre, vad strömmen från Dalarna förde
med sig, vad den byggde upp och vad den rev ned, antingen
dess ledare hette Engelbrekt, Sturarna eller Gustaf Vasa. Nu vill
jag se den källa bland bergen, varur den strömmen kvällde.
Kopparbergsvägen går norrut, mil efter mil genom samma
landskap: åker och äng, byar och gårdar, skogsbryn långt borta.
Men vid Sand ett stycke söder om gamla Salbohed, där
Bade-lundaåsen byter namn och blir Långheden, tätnar skogen
omkring Kopparbergsvägen, och sedan viker den först då vägen
nästan är framme vid Dalälven.
Men vid Sand finns också en järnbergsväg, som gör en krök mot
Norberg för att nå samma mål, och nu blir den vår led fram till
Dalälven. Slätten byts i sjöar och berg, hvttbackar och
mörkröda timmerhus rycka fram som Bergslagens förposter, och på
Norbergsfältet dåna sprängskotten som vittnen om att här ännu
finns malm i djupet, trots att det brutits i kanske sjuhundra år.
Väl finns det, som överallt i Bergslagen, tysta och öde vrår.
Utbrutna och vattenfyllda ligga gruvhålen vid Mossgruvan och
Svinryggen, där kanske 1400-talets järnbergsmän togo malmen
till sina osmundar och där kanske själve Engelbrekt hade
malmfångst för sin hytta vid Nordansjö, fast han hade
hemortsrätt vid Kopparberget och sannolikt mest vistades där. Övergiven
står också den röda hyttan vid Ängelsberg, som en mycket osä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
