- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1944. 1400-talet /
92

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ker tradition förknippar med Engelbrekts förfäder: här skall
ingen masugnslåga dansa över hyttkransen mer, intet utslag
rinna i järngatan och inga dammluckor binda det sorlande
vattnet, och trots att naturen slösar med blommor och fågelsång
känns det här nere som om livet dött ut. Men Norbergs
sex-hundraåriga bergslag är inte död därför att några dagbrott
lämnats och de gamla hyttorna blåsts ned: dess levande puls dunkar
än i lavar och schakt, såväl som i Högfors’ och Fagerstas
verkstäder, arvtagarna i senaste led till medeltidens osmundugnar och
primitiva smedjor.

En tornhög gruvlave är det sista vi se av Norberg, innan skogen
tar överhand omkring Avestavägen, men nästa gång utsikten
öppnar sig skymta i fjärran Garpenbergs blånande berg. Sedan
presenterar 1900-talet sig i form av oräkneliga egnahemsvillor,
och därom är ingenting annat att säga än att vi hoppas de måtte
vara trivsamma och bekväma. Genom Avesta till ytinnehållet
mycket imponerande stad åka vi ned mot Dalälven för att leta
rätt på vår gamla Kopparbergsväg, som också hittat hit över
Långheden. Dess rätta älvövergång var visserligen vid
Brunnbäck, som fordom var själva ingångsporten till »landet ovan
Långheden», men där finns numera varken färja eller bro.
Också vid Avesta hade dock de gamla färdemännen en
älvövergång, och traditionen är således inte bruten, även om stranden
är belamrad med hus och fabriker och den fångna Avestaforsen
inte längre, som ännu på Karlfeldts tid, »brummar som en
trumpen basfiol».

På andra stranden tätnar åter skogen, som glesnar först då
vägen glider ned mot Hedemora. Bred och grön ligger bygden i
aftonskenet omkring älvens blanka ringlar, och i väster skjuter
Sjulsbo klint rygg mot solnedgångshimmelen. Vid Grådö passera
vi åter ett av Kopparbergsvägens gamla övergångsställen och
äro sedan snart inne i Dalarnas äldsta stad, som fick sina
privilegier anno 1446.

y>Hedemora är en liten stadher.

Där blev herr Erik mycket gladher,»

meddelar Rimkrönikan på sitt oefterhärmligt naiva sätt, och det
händer lätt en modern människa att hon också blir »gladher»
vid bekantskapen med denna ljusa och friska stad, som ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:10:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1944/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free