Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom »ett trögt folk, fullt av hetsigheter» är nog i ganska hög
grad inspirerad av hans intima kännedom om just dalfolket.
Annars fanns det förvisso skäl till att landet ovan Långheden
blev en upprorshärd under Erik pomrarens hårda och krigiska
dagar. Intet svenskt område var mera sårbart, ty eftersom
ly-beckarna skötte både utförseln av koppar och järn och
införseln av sill och salt och andra nödvändighetsvaror måste
handelsvägarna hållas öppna, om man skulle kunna leva och få
pengar till skatterna. Men lybeckarna uteblevo, då kung Erik
råkade i sin långvariga konflikt med hansan, och koppartackor
och osmundar lågo osålda och gruvdriften gick ned, så att
bergsmännens penningkistor började tömmas och allmogen ingenting
kunde tjäna på körslor och dagsverken. Självförsörjande och
föga bortskämd, som man var, redde man sig visserligen med
livsuppehället, men saltet saknades bittert, och skatterna, som
kungen så väl behövde för sitt krig, kunde inte gäldas. Det var
inte underligt att fogdarna blevo påträngande och inte heller
att deras fordringar tycktes obilliga nog. Då man till sist
nödgades återgå till det gamla sättet att gälda skatt »i nötalag och
spannmål», sålde fogdarna varorna med grov vinst, som de själva
behöllo, och de voro också gärna med, då hyttor och gruvdelar
realiserades eller lämnades i mät för skulder. Redan på ett
tidigt stadium visade den infödde dalafogden Jösse Finsson en
maktfullkomlighet och ett ekonomiskt sinne, som till och med
blev för starkt för hans herre kung Erik, och även om
Rimkrönikan i tydligt propagandasyfte överdrivit efterträdaren Jösse
Erikssons bravader var denne bevisligen också en bondeplågare.
Det måste för de utländska herrarna ha varit både sällsamt
och oroande att komma upp till detta sturska och misstrogna
folk, som med all säkerhet kallade själve fogden »du» och i
stället för att krypa och buga stod som en mur och behöll
hattarna på. Man förstår att de gärna tillgrepo våld för att tvinga
till lydnad, men också att våldet inte gjorde annan verkan än
att sammansvetsa folket desto mer — så som våld och
rätts-kränkningar alltid enat svenskarna och fått dem att glömma alla
inbördes tvister. Jösse Eriksson måste ha förnummit stor
vantrevnad och besökte nog inte Dalarna onödigtvis, ty även om
han efter gästfrihetens lagar blev överflödigt fägnad med mat
och öl kände han säkerligen hur ovälkommen han var. Och
underfogden »Johan Vale» (Giovanni Franco), som från quattro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
