Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
centos renässansyra och färglysande Venezia förirrat sig upp i
det forngrå Sverige, hur skall inte också han ha vantrivts, trots
att han fick både slott och län och skaffade sig ett storartat
välstånd! Alla måste ha känt i luften, hur lätt budkavlar och
stormklockors ljud kunde spridas över de täta byarna och att
jaktvapnen, som så ofta prövats mot skogarnas djur, hängde till
hands på stugväggarna.
»Men handlingen växte ur vrede och knot,
och skogarnas dån blev mörkt av hot.
Det växte som havsbrus en morgonväkt,
det blev till en storm, som ej makt stod mot,
och den stormens namn var Engelbrekt.»
Och morgonen gryr över Hedemora, såsom den grydde över
Sveriges land den gången för femhundra år sen, och vi fortsätta
vår upptäcktsfärd.
Kopparbergsvägen löper över Stora Skedvi och Vika rakt på
Falun, men nu överge vi den och hålla i stället österut. Över
älvslätten och i skogsbrynen slingrar vår väg fram till älven, övergår
den och stiger i långa, sega backar upp mot Garpenberg, vars
märgfulla medeltidsnamn ännu gömmer minnet av de
främmande gruvbrytare, som på 1300-talet koloniserade utmarkerna
häruppe i bergen. En blånande fjärrsyn öppnar sig innan vägen
fördjupar sig i skogen, och då utsikten ånyo vidgas äro vi nästan
framme vid Gruvsjön, som i dessa dagar tappas ur för att en
gruva må kunna tas upp på dess botten. Men det malmfält, där
garparnas tillmakningseldar brunno, kan man beskåda inne i
skogen väst om sjön. Där, tätt vid det gamla gruvkapellet, som
ligger uppfluget — jag hittar intet bättre ord — på ett högt
grå-bergsvarp, är marken perforerad av smala, svindlande djupa
skärpningar, höljda i tystnad och flödande grönska, med oändlig
möda brutna och längesen överlämnade åt glömskans ro. Av
den kopparmalm, som togs upp ur dem och som förmodligen
skaffade Västeråsbiskoparna med flera en nätt liten extrainkomst,
finns bara varpen kvar, men ett stycke därifrån stiger en lave hög
som ett torn och marken darrar av underjordiska sprängskott.
Kontinuiteten är alltså inte bruten i Garpenberg. Men hur är
det nere i Kloster i Husby, där fromma bröder från Alvastra
år 1477 grundade Dalarnas enda kloster?
6. STF 44.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
