Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bygden, där vida fält och präktiga gårdar uppfylla slätten
omkring älvens ringlande band. Mitt emot 1700-tals-kyrkan lyser
Husby gula kungsgård, där Magnus Eriksson år 1347 stadfäste
Kopparbergs bergslags privilegier, och ett stycke längre bort träffa
vi på vår gamla vän Kopparbergsvägen, som kommer över älven
på en hög bro just vid »Opphöga färja». En sten vid vägen norr
om bron hugfäster minnet av slaget, men till det ärevördiga
färj-stället leder bara en igenlagd vägbit, nästan spärrad av en
av-skrädeshög. Man skulle kunna stå länge därnere vid det bruna,
sakta strömmande vattnet, där glesa timmerstockar glida fram,
och tycka sig se ned i »den ström där allt hänböljar och
försvinner».
Men nuet är så ljuvligt, att man nästan glömmer det 1400-tal
man är ute för att söka. Visst står en liten madonna i Stora Skedvi
kyrka, lik en trumpen och troskyldig tonåring i 1400-talsdräkt,
som moderligt vakar över sitt barn — visst skimra kyrkovalven
av målningar i en dämpad, utsökt förnäm färgskala. Men
utanför lyser nejden som en sockendräkt i vitt, rött, grönt och blått,
och från den höga kyrkbacken ser man Bispbergs klack
ovanför Säterdalens idyller och längre västerut den gamla
Silverbergslagens blånande berg. Där är vårt nästa mål, dit bort måste vi
fara för att ta rätt på hur det ser ut i silverbergsmännens förr så
rika och ryktbara bygd.
Ack, det är längesedan silverknaparna togo skatter ur bergen
och prydde sitt lilla träkapell med fromma helgonbilder.
Tystnaden över de öde gruvhålen uppe i Öster Silvberg är så djup
att den nästan blir patetisk, och det är något av symbolik i
utsikten över Gruvsjön, där vitriolvattnet dödat allt liv. Enstaka
hus sätta in mörkröda stänk i den dova färgskalan: rostbrunt i
varpen och gruvornas stup, vitriolblått i dagöppningarnas
orörliga vatten, barrgrönt i skogen och borta i de fjärran höjderna
indigo djupnande till violett.
Det krävs lång eftertanke för att få fram en bild av hur här
såg ut, då trakten för hundratals år sedan var full av liv.
Vintertid var det kanske lika stilla som nu, ty enligt det gamla
bergsmansårets rytm sysslade man då med hygge och kolning,
väntande på att vårfloden skulle komma och sätta vattenhjulen i
gång. Men om sommaren stod röken tjock från
tillmaknings-eldarna, medan malmkorgarna vindades upp och ned och tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
