Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Norrländsk kyrkstad och kyrkhelg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skull, ty tå är kyrkemässa i Lule. The draghe så at the koma fram
dagen före Juleafton och om Julafton hugga the vedh och föra til
sina stugur till vermen öfver helghen. I Lule är Capellanen
skole-mästare och barnen ur Soknen gå i kapellanstugun til lära, the övas
til at sjunga lexor och psalmer, straffas medh sten band och rijs.
Alle bönder hafva sijna stugur vidh kyrkian på en plass the
kalla Bärget 2, 3 fyre eller 5 om hvar stughu, thijt koma the hvar
lögerdagh för aftonsongen skull och dragha thädhan om
söndagz-afton eller om Måndagen . . .»
Bureus skildring är utan tvivel tillämplig även på
förhållandena i Lule kyrkstad hundra år tidigare, alltså vid 1400-talets
slut. Om folklivet vid kyrkhelgen har han intet särskilt att
förtälja. Den brokiga skaran av skäggiga vadmalsbönder och
krok-benta, skinnbepälsade lappar, pösande birkarlar med
silverbälten och mårdskinnsbrämade, puffärmade renässanskappor,
åsynen av invid klockstapeln bundna grenhornade renoxar och
frostgrå bondhästar, hela den medeltidsmässiga miljön, såväl
utanför som innanför kyrkan, den är i hans öga helt naturlig. Och
varför? Jo, liknande saker hade han sett mången gång vid själva
Distingen i Uppsala. Därför antecknar han om detta bara helt
torrt: »Klokstaplarna i Norbotn äro lijka som the i Upland
mästa-dels. Renen när han är bunden bijter honom aldrigh varghen
men är han lös blifwer han varghemat.»
Men det, att de längre bort bosatta sockenborna togo in i egna,
ofta av flera gemensamt ägda stugor invid kyrkan, och att de
kommo till kyrkstaden redan dagen före helgen för att hugga ved
och göra i ordning för flera dagars helgfirande, har Bureus fäst
sig vid. Det hade han inte sett någon annanstans i Sverige.
Kyrk-helgerna i Lule voro på Bureus tid sex: Jul, Påsk, Böndag,
Pingst, Persmässa, Böndag och Allhelgonadag. Troligen voro
de desamma vid 1400-talets slut. Persmässan den 29 juni var den
största och kyrkans minnesdag.
Det från medeltiden stammande bruket med särskilda
kyrkstu-gor och stallar sammanförda till en kyrkstad, där rytmiskt
återkommande helgseder fått utveckla sig, har i Norr- och
Västerbotten segt och ihärdigt dröjt kvar ända in i modern tid. Även om
mångt och mycket av de gamla sedvänjorna numera fallit bort,
blir upplevelsen av en kyrkhelg i Nederluleå för främlingen något
säreget och märkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
