Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: 1400-talsmåleri i uppländska kyrkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dekorativa konst, som nu växte fram och som åt våra
landskyrkor gav en — låt vara naiv och rustik — motsvarighet till
den europeiska kontinentens renässansmåleri. Vi kan med
stolthet säga oss, att våra uppsvenska kyrkor är rikare smyckade
med 1400-talsmåleri än fallet är med templen i övriga
nordeuropeiska länder, och vi måste fråga oss, om inte detta arv vore
värt en mera levande kärlek än den som numera i regel ägnas det.
De står i allmänhet så övergivna, dessa ljuvliga
upplandskyrkor. Antalet högmässobesökare stannar vanligen vid några
promille av socknens totala befolkning, och känslan för
kyrkorummets skönhet dör ut samtidigt med känslan för kulthandlingarnas
betydelse i människans och samfundets liv. Jag tänker med
vemod tillbaka på en lördagskväll i somras, då jag kom till Väddö
kyrka ute i Roslagen. I porten mötte jag kyrkvaktaren, som skulle
ut och spola en myrtenbuske under vattenkranen på
kyrkogården. Det befanns, att han brukade ha den stående i kyrkans
dopfunt framme i koret, och när jag stillsamt frågade, om det
inte var en ganska främmande funktion för en dopfunt, svarade
han lika stillsamt, att när funten ändå sällan användes för dop,
tyckte han att den lika gärna kunde göra tjänst som blomkruka.
Och om nu någon ung flicka bland kyrkobesökarna skulle
komma att tänka på att myrten är brudens och bröllopets symbol,
så kunde kanske hans lilla friska buske spela sin roll. I Edsbro
kyrka nära Rimbo har man valt en aspidistra för samma
funktion i dopfunten, och den har ju sedan gammalt namn om sig
att vara en steril prydnadsväxt . . .
Det är bittert att besinna, hur våra medeltida kyrkor alltmer
måste avstå från sin centrala roll i sockenlivet. I ett gammalt
uppländskt brukssamhälle hörde jag en gumma, som ansade sina
anhörigas grav på kyrkogården — och gravsmyckningen är ännu
en självklar och kär plikt — konstatera, att den eljest skötsamma
och präktiga ungdomen i socknen kände det som något genant
att gå i kyrkan. Här har öppnats en klyfta mellan kyrkan och
menigheten, som vi måste hjälpas åt att överbrygga. Först då
kan våra medeltida kyrkorum åter börja tala till oss med
levande tunga om vad som hinsides är och vad som åligger oss
såsom medlemmar av »fädernas kyrka i Sveriges land».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
