Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Sandblad: Konsturet i Lunds domkyrka och den senmedeltida världsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt den ideliga växling och mångfald, som kan iakttagas i de
jordiska tingen och överhuvud taget i den elementariska världen.
I denna värld, den inre regionen av universum, är fördenskull
allting underkastat ständig förändring och förgängelse.
Men därutanför vidtager den celesta, himmelska regionen, vars
sfärer bilda nio skilda himlar. De sju första, från jorden sett,
tillhöra de sju rörliga stjärnorna eller planeterna: således i tur
och ordning månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och
Saturnus. Den åttonde himlen är firmamentet, som tillhör de
fasta stjärnorna, fixstjärnorna, vilka sedan antiken räknades till
ett antal av 1022. Den nionde himlen slutligen kallas primum
mobile eller »den förste röraren» och ger upphov till hela den
himmelska världens ständiga kretslopp, som igångsattes av Gud
i tidernas morgon. — Denna himmelska region är fylld med ett
genomskinligt eteriskt ämne, helt artskilt från de fyra
elementen, en quinta essentia, och stjärnorna utgöra endast förtätningar
av denna himmelska materia, vilka genom själva sin täthet ha
förmåga att lysa. I den himmelska regionen kan ingen
förändring ske; allt förlöper i regelbunden oförgänglighet, i varje fall
till dess Gud på den yttersta dagen låter allt förstöras och efter
sitt bibliska löfte skapar nya himlar och ny jord.
Utanför den nionde himlen tänkte man sig vanligen ännu en,
som var empyréen, de saligas boningar. Ofta tvistade de lärde
om det inte fanns ytterligare en eller flera himlar med vissa
funktioner; i synnerhet ville man gärna mellan firmamentet och
primum mobile infoga en himmel, som än kallades
kristallhimlen, än vattenhimlen emedan den menades bestå av det vatten,
som enligt skapelseberättelsen skulle finnas ovan firmamentet,
åtskilt från vattnet därunder (1 Mos. 1: 7). Men bortom den sista
himlen, utanför världssfärens yttersta gräns, var ingenting — ej
mörker eller ljus, tomhet eller rum eller något annat.
Så tedde sig, i stort sett, själva byggnaden av världsalltet. Och
dygnets och årets regelbundna växlingar, varav allt jordiskt liv
och skeende berodde, hade sin grund i himlasfärernas rörelser
i ett underbart samspel — det stora världsurets gång, konstrikt
ordnad av Guds mäktiga skaparhand.
Som nyss nämndes var — så menade man — den nionde
himlen »förste rörare», vilket innebär att den i sin cirkelrörelse
drager alla de innanför belägna åtta himlarna med sig. På detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
