Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rune Norberg: Ur allmogens och hantverkarnas liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skråväsendet. Ibland kunde det ske en sammanslagning av gille
och skrå.
Men de flesta gillena hade en rent demokratisk tendens i det att
medlemmarna tillhörde olika samhällsklasser. Det största och
mest berömda av de svenska, Helga Lekamens gille i Stockholm,
var starkt prästerligt betonat, men gillesbröderna och systrarna
— kvinnor kunde i regel också bli medlemmar — tillhörde alla
kategorier från kungen till hantverkaren.
Det blev så småningom också så att gillena kom att utöva en
viss juridisk verksamhet. Vid tvister mellan medlemmar var
åldermannens skiljedom obligatorisk. Man sökte på detta sätt
undgå åtminstone en del av de orättvisor, som för rättskipningen
följde med de ständiga kungaskiftena och partistriderna under
1400-talet.
Gillena voro också försäkringsinrättningar, ett slags sjuk- och
begravningskassor. Om en gillesbroder blev sjuk, fick han mat
och omvårdnad genom gillets försorg, och om han dog utan större
tillgångar, bekostade gillet både en hederlig begravning och de
årliga själamässor, som voro nödvändiga för att inte den döde
skulle få stanna i skärselden eller hamna på ett ännu varmare
ställe. Varje gille hade i regel egen präst och eget altare i någon
kyrka och alltid en skyddspatron bland de talrika helgonen.
Tack vare nationella strömningar under 1400-talet blevo
särskilt bondekungen S:t Erik och beskyddaren vid
Brunkebergs-slaget S:t Göran ofta valda som skyddshelgon för de många
gillen som växte upp på landsbygden. Bäst kända av detta
slags gillen är S:t Göransgillet i Kopparberg och S:t Eriks gille
i Sparrsätra vid Enköping. Från dessa båda ha nämligen
stadgarna bevarats.
En mycket viktig del av gillets verksamhet var anordnandet av
festligheter med ymnig öldrickning och ett noga reglerat skålande,
som väl delvis går igen i våra ceremoniella skåltal. Denna
gilles-drickning kunde efter tidens sed ta ganska våldsamma former,
vilket framgår av de detaljerade bötestaxor, som ange straffen för
orenande, gräl och andra följder av dryckenskapen.
»Spyabal-ken» innehåller sålunda många drastiska uttryck, knappast
lämpade att återge i tryck.
Festligheterna ägde rum i ett särskilt hus, gillesstugan, väl i regel
en stor sal av trä. Gillets talrika inventarier förvarades säkerligen
i stenhus, och det är inte omöjligt att den senmedeltida s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
