Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Uti vår hage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skymtar, den folkvisa varifrån överskriften till denna uppsats
hämtats, rör sig därför egentligen inte alls om en hage, utan om
en löväng: det framgår inte bara av att visan kommer från
Gotland, där man i gamla tider knappast hade några egentliga hagar,
utan också av att där växer så gott om »blommor och bär».
Några bland blommorna i den lund, som ofta ursprungligen
intog hagmarken, har visserligen stundom lyckats rädda sig
undan kreaturen in under torniga buskar eller ut på andra sidan
en gärdesgård. Men på den egentliga belesmarken lever bara
sådana lundväxter kvar, som hinner avsluta blomning och
fruktsättning innan betningen börjat; i mer skuggiga delar av hagen
finner man sålunda ibland vårlöks- och nunneörtsarter. Över
huvud taget består, självfallet som följd av betningen, hagens
blomflora mest av vårväxter. En del av dessa, som gullvivor,
violer och gökmat, kan tänkas från början ha hör! hemma i de
nu nästan spårlöst försvunna naturliga ängarna; andra har
ursprungligen tillhört berghällarnas och rasmarkernas vegetation,
så en rad vanligen rätt oansenliga örter, som man brukar hitta i
hagens torraste och solöppnaste partier: nagelört, mandelblomma,
små sirliga maskrosarter ur gruppen Erythrosperma och så
vidare.
Hagens lataliga sommarblommor är antingen sådana som
kreaturen av någon anledning skyr, såsom vassa tistelarter, särskilt
vägtisteln, och den vanliga smörblomman med dess brännande
skarpa saft, vilken ofta står som frodiga gula klumpar på en
annars kalbetad ängsbit. Eller också har de kunnat erövra och
bibehålla sin plats här, i kulturgränsens flora, bara därför att de
är så hårdföra att de tål att betas och trampas på utan att ta
någon svårare skada. Somliga av dessa växter har kommit in med
kulturen och anträffas aldrig i hell naturlig vegetation, så t. ex.
flertalet arter bland daggkåporna, vilka ju hör till hagens
vanligaste invånare. Andra, som brunörten, vitklövern, röllikan och
silverörten, har vandrat ut från sina naturliga ståndorter, ofta
sjö- och havsstränder och strandängar, och fått en väldig spridning
tack vare sin förmåga att härda ut med de vidriga förhållandena
på de kulturskapade lokalerna.
Fram på hösten slutligen, då betesgången upphört eller blivit
mindre intensiv, upplever hagen en ny, försenad blomning.
Röllikan, som kreaturen inte tycker om på grund av dess bittra smak,
står i fullt flor; det samma gäller knappvädden och den bleklila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
