Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
DAGAR PÅ TJÖRN
Em gång steg en hel liten arkipelag upp ur havet och blev ett eget
stycke fastland, tre socknar stort — Tjörn, den tredje ^v
Bohusläns öar. Där brottsjöarnas skum yrde mellan skären vajar nu
sädesfälten, inte så stora men lättrörliga, för strået gror högt
över den feta gamla havsleran. Och i lä under de vind-,
vatten-och isslipade bergknallarna famnar allehanda trädslag
varandra i frodigaste vällust. Lind, ek, björk, al, ask och asp, sälg,
hägg och rönn reser här sina stammar sida vid sida under det
gemensamma lummiga och hopsnärjda ovanverket. Här och där
finner man ett mörkare inslag av bok, här och där ett ljusare
stänk av lärkträdets lätta grönska.
Men denna trädvegetationens hela livsglädje får endast slå ut
på läsidan av bergen, i skyddade vinklar och vrår eller som gröna
band utmed de grå bergåsarna. Marken mellan bergen har
människan odlat upp, och på bergens lovartsida och allt över deras
krön härskar havsvinden västerifrån, bitande och salt. Här är det
mest bara det risiga och vassa slånet och de härdiga
hasselbuskarna som fyller skrevorna. Och så klädes hällarna här och
där av kaprifolens revor — Bohusläns egen lian och murgröna
med sällsamt och ljuvligt doftande blommor.
Uppöver de kala grå bergen är det endast ljungen och
enbuskarna som fått fäste i skrevorna och svackorna — en grön och
brun, på högsommaren i rödlila flammande marmorering. Allt
liv här följer bergets egen linje. Ljungen är till sin natur en växt
vid marken, som ju alldeles passar att fylla ut de lägre svackorna
i bergprofilen, men även enen, som i lä kan bli den sublimaste
spira, får här på berget samma växtsätt, klippt av västanvindens
skarpa sax.
Det är i läsidans idyller, som växtindividerna får sträcka sina
grenar vart de vill; där vinden blåser hård, finns bara en
riktning. Även den trotsigaste bergtall får ge med sig. Så står alla de
träd och buskar, som stigit ur lovartsidans mark, strukna åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
