Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under Snabera Svenssons ocli Olaussons gårdar i Rörvik.
Bergåsarna slöt denna lilla bygd samman till en enhet och absolut
medelpunkt; utanför såg man bara »hamnera», utmarken uppe i
bergen. Endast åt ett håll öppnade sig för blicken bergens ring —
västerut, där viken mynnade ut i Svanvikskilens öppna fjärd.
Men som ett fäste och värn mot den hårda västan låg utanför
mynningen en hög och brant holme, Brattholmen. Naturen själv
var liksom rädd om sin lilla kulturidyll runt viken.
De fem gårdarna hade uppstått genom utflyttning och nyodling
ur två modergårdar, en i Rörvik och en i Lind. Den gamla gården
i Lind var just min mödernegård, känd genom gamla
gårds-handlingar ända från 1500-talet och på 1600-talet i fejd med
Rörvik, ty bonden i Lind höll med dansken-norrbaggen, medan
rör-viksbonden höll med svensken. Den gången förlorade Lind:
Klarast i Linds historia lyser namnet Kristian. Det har heller
inte hunnit blekna i seklernas dunkel, ty Kristian i Lind var min
morfar, som dog 1859. Han blev inte gammal, men hans namn
lever länge — »ingen får så’nt eftermäle som han», menar Tjörns
hävdatecknare, Olaus Olsson i Bräcke, Kristians systerson. Vad
Olaus Olsson denna sommar berättade för mig stämmer alldeles
med vad jag hörde mor berätta om sin pappa.
Kristian i Lind var rätt liten till växten, som »linnarne» mest,
och han företog sig ingenting som sköt vilda rykten över
horisonten, men han var mänskligt stor i sin lilla krets. Den som kom i
trångmål gick till Kristian och blev hulpen med ett klokt ord och
ibland också med pengar. Gården var inte stor och gav föga
utöver det egna hushållet. Men i Hakenäs skog, vari Lind hade sin
dryga andel, fanns det gott virke, och Kristian var en god
båtbyggare. Nere på Linne strand byggde han i början småbåtar på
klink; lorjor, jullar, vässingar och kostrar — som många andra.
Men han syftade högre och blev både den förste och ende på
Hakenäs som byggde större fartyg på kravell. Då blev det för
grunt i vattnet vid Linne strand, så Kristian tog och anlade ett
båtvarv ytterst på Hakenäs udde, vid Svarte Knopp, där
bråddjupet smög in till kajliknande berghällar. Här restes den största
och starkaste masttaljan på dåtidens Tjörn, det klang från
smedjan och dunkade som pulsslag från stapelbädden. Och uppe i
skogen sjöng yxa och såg. Aldrig hade någon på Hakenäs haft
en sådan arbetsstyrka som Kristian, och denna arbetsstyrka ville
bära sin »huspen» på händerna, så omtyckt var han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
