Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så fick Valla kyrka 1859 sitt torn, och man skulle ha upp
klockorna. Man vände sig då till Kristian i Lind, för det starkaste som
fanns var hans masttalja. Kristian kom med sin talja och sitt folk,
ledde arbetet som vanligt, och klockorna kom upp i tornet.
Men den förste klockorna fick ringa för var Kristian. Han
rycktes plötsligt bort från sitt stora företag, och hela bygden sörjde.
Aldrig senare har klockorna ringt som då, för ringaren satte i gång
så fort han fick se liktåget komma på Skrivarelias krön långt ute
på Hakenäsvägen. Arbetarna fick bära sin ledare förr än de anal.
Kristians begravning och Kristians bröllop är de största kalas
man talar om. Bröllopet hölls i Rörvik, för där hämtade Kristian
sin brud. I sju dagar räckte kalaset, nio lass fisk gick åt, och
aldrig hade förningskorgarna varit bättre fyllda med krusekaka,
pannekaka och äggost än då.
Hans hustru, Kristina, skildras inte i samma ljusa dager;
Kristian var ljus till själen, Kristina mörk och inte alltid så snäll.
Hon luttrades dock under ett långt liv; nära ett halvsekel
överlevde hon mannen. En enda minnesbild har jag av henne, från
någon gång nära sekelskiftet. En grå gammal gumma står med
en stor gyllekaka (med äggula »förgylld» kaka) för bröstet och
skär skivor till kaffedopp. En droppe hänger under nästippen och
tillrar — rakt över gyllekakan. Det ser spännande ut. För varje
skiva mormor skär, rycker hon till litet grann, och då ser det ut
som om droppen skall falla. Men envist hänger den kvar, tills
den börjar växa och — faller förbi. Kaffedoppet smakade oss
ungar gott som vanligt.
Kristian i Lind hade både flickor och pojkar, och det blev
mycket spring på »friarerena» — sligen över gärdet till Lind,
som närmast gården smög utmed en dikesren. Bland friarna kom
på höstarna, då båtarna lagt upp, en ung sjöman från Balkeröd;
han kom i styrmansmössa och till slut i befälhavaremössa, och
då sade den tillbedda ja. Det var far och mor som bildade
hjone-lag. Snart lämnade så far sjön och övertog gården, och en ny tid
bröt in över Lind. Det gamla »enkla» huset med kök, stöva och
frambu byttes ut mot ett »dubbelt» hus med kök och
kökskam-mare på ena gaveln, sal och kammare på den andra, spis åt
både öster och väster och stor glasveranda. Lövsågarmönstren
snodde sig sirligt över verandadörren, och husets vita färg lyste
vida över plommon- och äppelträden.
Snart byttes också den gamla lagårn ut mot cn ny. Då försvann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
