Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nära hundraårigt minne: valstjärten på Linne lagård, en
sällsam trofé. Det var omkring 1800, när sillen gick till, som
Kristians far Anders tillsammans med sin morbror Lill-Helge en
söndag tog stockekan över Svanvike kile till Valla kyrka. Det
var helgdagsstillt, den stora fjärden låg spegelblänk, och då var
sjöleden en genväg. Men på hemvägen blev den längre än man
anade. De bägge roddarna fick syn på en val, som låg till synes
död. De slog båtkättingen om stjärten på vidundret och började
ro baklänges hemåt. Men då kvicknade valen till och satte till
havs. Att lossa kättingen gick inte, inte gick det att kapa den heller
så Lill-Helge och Anders hade inget annat att göra än hålla sig
fast och be till den herre de nyss tjänat. Våldsammare kryssning
hade väl aldrig en farkost haft i det farvattnet. Båten slängdes
hit och dit allt efter stjärtslagen, och framåt gick det så vattnet
yrde högt över båten. Kummelnäs böe och Gunneby tånge flög
förbi, och snart var man utemot Djupvik, där fjärden öppnade
sig mot Hake fjord. Skulle det bära ut i Atlanten, och skulle
tygen hålla? . . . Det blev valen som gav upp; han vände plötsligt
buken i vädret och var slut. När karlarna hämtat sig, började de
försiktigt ro baklänges hemåt igen. Och efter den resan spikades
en valstjärt upp på lagårdsgaveln i Lind.
I dalsänkan mellan Rörviksbergen och Hjärteråsen bodde en
gång »Kari på Ryd», jordemor, klok gumma och en hjälp i nöden
för många. Den som fick finnskott, bleksot, tandvärk eller annan
värk gick till Kari och vart hulpen. För finnskott gav hon en dosis,
som kunde driva de värsta demoner på flykten, en blandning
utan analys, vars ingredienser man blott anade. Det skulle enligt
min sagesman vara »ett mos av spinneköner — spindlar —,
horn-klocker — skalbaggar —, örter av olika slag å så körkekalk fråevrå
ve korketorn’t, där gubbarne gick å ställde sej iblann». Detta mos
lades i en kluven liten kaka av grovt mjöl, och för att göra denna
aptitligare hällde mor Kari Hoffmans droppar på.
Mot bleksot slog hon en dosis av liknande sort i kaffet, och en
»kaffekopp hos Kari på Ryd» var förvisso av annan kraft än
våra dagars »surr».
Tandvärken sattes i en enbuske, och »tandvärksenern» vid
Ryd bär ännu vittne därom. Det är en spöklik jätteen med
stammen vresig som av hundrade värkar. Många synålar ha stuckits
in i den, sedan man petat med dem i den onda tanden. Slantar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
