Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Den tionde sylpremiefärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eller också går vi längs bäckravinerna och njuter av den
oändligt mjuka brungröna färgen på gräsmattan, som här och där
livas av ormbunkarnas sallatsgröna färgklickar och av vattnet
som dansar ned över stenarna och fångar ljuset i glittrande små
kaskader. Och så botaniserar vi, alla utom »Strängnäs», som
går omkring med prostens svarta hatt på huvudet och sin krokiga
långkikare för ögat och spanar efter fåglar.
Det är en säregen upplevelse detta detaljstudium av marken
som inte står tillbaka för solskensdagens fjärrsyner. När
vårpoeterna besjunger Floras barn och dess täcka, skira skönhet,
då tänker vi väl minst av allt på de plantor som spirar i ett snålt
fjällklimat — men lika sant som det är, att de ljuvligaste
blomstren blommar på våren, lika sant är det att de vackraste
blommorna trivas uppe i fjället, där våren aldrig blir sommar utan
direkt övergår i höst någon gång i augusti.
Fyra dagar är en lång tid när varje dag är laddad med
upplevelser och nya intryck, men tar ändå slut till sist. Kvällen innan
avfärden hade den klassiska Sylfärdskabarén givits inne i
fjällstationens sällskapsrum, vars ena hälft apterades till scen, och
där föreståndarinnor, lärare, läkare och färdledare schavotterade
på sirligt, respektlöst gymnasistmaner.
I dag går färden förbi Sylälvens kanjon där snöbryggan ännu
ligger kvar, till synes stabil och säker, och vidare över Enkälens
sumpmarker upp på Västra Endalshöjdens hedar, varifrån en
sista beundrande avskedsblick kunde ägnas det blånande
Sylmassivet. Det var en vacker dag och vi njöt av rasterna i
fulla drag.
Det finns väl knappast något njutningsmedel som kan
jämföras med en rast uppe på fjällheden en solig, myggfri
sommardag? En sådan där långrast, då man gör upp eld av kråkris och
torr en och sträcker ut sig lutad mot ryggsäcken i väntan på att
kaffet skall koka upp. En liten fjällbäck, som just bidragit med
kaffevatten, porlar sakta i närheten som ett dur ackompanjemang
till det välbefinnande, som sakta tränger igenom alla lemmar och
definitivt jagar bort den sista rest av retlighet man eventuellt kan
ha ackumulerat under forceringen av den pressande uppförsbacken.
Visserligen fick vi nöja oss med surrogatkaffe i termos till våra
smörgåsar men pojkarna tycktes dock ha fattat visdomen i
färdledarens hymn till rasterna såsom tillhörande detta livets, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
