Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svante Lundgren: Vandring genom tio fjälldalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det har blivit allt klarare i rymden, och från bergsskuggan, där vi går, syns dalbottnens barrskog dubbelt ljus och med särskilt tydlig relief i det låga solflödet från väster. Efter hand stillnar också vinden men dör inte riktigt på hela kvällen. Vi befinner oss i barrträdsgränsen och följer sedan i de översta tallbestånden — tallen går högst här — någon kilometer runt bergets nordöstra hörn.
Aldrig har jag upplevt de yttersta utposterna av en trädart
som här. Man går i en sagoskog, där Rödluva och Pomperipossa
och nissar och fnatt om någonsin borde titta fram bakom en
kullfallen stam. Träden står glest, stammarna är blankt
kopparröda. De utstrålar obändig kraft i sin undersätsiga växt med
massiv rotgrovlek men uppåt hastigt avsmalnande stam, där
veden fördelas i de grova grenarna. Mellan det röda skymtar
här och där lysande benvitt från benrangel av träd, vars llådda,
döda stammar med några få spretiga krongrenar ännu står lika
envist som i livet. Andra stammar ligger söndermultnade och
halvt gömda i markvegetationen. Det är en urskog vi går igenom,
och vi märker knappt, att stigen slutade vid det gamla
järn-malmsbroltet, och att marken ställvis blivit rätt oländig.
Det känns heller inte så svårt att slita i blockrika moränbackar
bakom Vallatj, de s. k. Vallatjvaratjah, när trollskogen ännu
har grepp om hela ens förnuft. Men sanningen att säga följer
efter Ruoutevare en ganska besvärlig och tidsödande halvmil
inom björkregionen. Det är ett sådant där bumligt backland med
grovkalibriga moränåsar och knösar utströdda utan rim och
reson, som man ofta finner på denna nivå. Att gå ner i själva
dalgången lönar sig inte heller, ty där härskar mest myrar och
viden, och den befriande utsikten, som moränbackarna ideligen
bjuder på, är där stängd i grönt trassel.
Men det finns en lättare väg genom denna kritiska del av
Njåtsosvagge: vid Ruoutevares fot viker man av från gruvstigen
till vänster och håller opp ganska högt i bergets västra
sluttningar, varefter man sätter kurs på Tjuolta, den djärva bergpik,
som behärskar perspektivet västerut. Denna väg såg vi från
Tjuoltas sluttning nästa dag, men vi ångrade inte vårt val av
väg, ty de röda tallarna finns öster om Ruoutevare.
Det blir sen kväll, innan vi kommer ur back- och stenlandet,
och våra ovana ryggar och dito ben kräver högljutt en lägerplats.
Till sist finner vi en dräglig sådan och slocknar småningom
liksom den första lägerelden. Det tornar nu mörka moln över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
