Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svante Lundgren: Vandring genom tio fjälldalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
topparna i väster, och över Ryggåshergets kam faller ett svart
dok ner över Luottolako.
På morgonen friskar västligvinden i igen, och molntäcket över
högfjällen trasas sönder. Men i västra delarna av Sarek syns
hela dagen stark molnighet. Meteorologiskt sett är situationen
inte så obegriplig: den västliga luftströmmen tvingas uppåt i
högfjällens västrand varvid den avkyles och vattenånga
kondenseras, när sedan luften på nytt sjunker i de östligaste delarna av
bergen, uppvärmes den igen och kan hålla mer fuktighet —
molnen förintas. Därför har vi klarluften just över oss, medan
även österut ett och annat moln uppträder.
Vi håller opp på Tjuoltas sidsluttning och lämnar därmed regio
subalpina, där björkskogen härskar. Inte förrän i Aktse någon
gång i framtiden tänker vi återse den på allvar.
Där vi nu går i småvuxet vide och bland mängder av
smörbollar, har vi omkring oss en genuint lappländsk miljö: bakom
ligger Lågfjällslappland med hela sin härligt befriande rytm i
linjer och färger. Linjer gungar opp och ner, bryter av ibland i ett
skarpt veck, där berget rynkar pannan. Det är ålderns sävlighet
över lågfjällen. Förgrundskonturerna mjukas opp av
fjällbjörkskogens och videts lätta skum av klorofyllgrönt, som vräker opp
längs dalsidorna och slutar i spridda stänk. Längre bort smälter
allt ihop till odetaljerade fält, grönblå-blågröna-blå-blåvita.
Någonstans tar en blåvit himmel vid. Framför oss tränger den
gröna bränningen oppåt mot högfjällens stränder ännu en mil,
men däröver står raden av toppar. Närmast står Tjuolta som en
högfjällens vaktpost och ser mot öster. På andra sidan dalgången
reser sig Pårtemassivet med några av sina vildaste toppar
synliga härifrån, och längst i väster syns fjällen vid Luottolakos
nordvästra kant.
Eftersom vädret är dåligt västerut gör vi oss ingen
marsch-brådska utan slänger i stället packningarna under Tjuolta för att
klättra opp på dess toppik från öster. Det tar oss en knapp timme
att nå kammen, som har en ganska vild uppsyn med en mot söder
nästan slät vägg, lodrät överallt där den inte hänger över. Två
korpar slungar sig ut från väggen, skriker sitt klongande »korp,
korp» och slänger i den här mycket hårda stigande blåsten. För
att komma neråt måste de lägga ihop vingarna nästan helt och
hållet, annars slungas de formligen oppåt. Hela bergväggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
