Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svante Lundgren: Vandring genom tio fjälldalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pastavagge — känd som den dystraste av Sareks dalar — varmt
hemtrevliga färger. Isranunklar och fjällsmörblommor nickar i
den svaga morgonvinden och bergväggarna står soldränkta. Då
vi gick igenom här i fjol var intrycket ett annat. Då hängde
dimmorna sura i stupen, och jag gav Hamberg rätt i hans
karakteristik: trång och dyster. Så får vi ännu ett bevis på hur
allena-rådande väderleken är vid avstämningen av ett fjällandskap.
Av erfarenhet sen i fjol vet vi, att terrängen vid övre Sitojaure
och stigningen därifrån upp på lågfjällsplatån, som för fram till
Aktse, är besvärlig. Därför beslutar vi nu att göra ett försök att
genom Skaitatjvagge komma ner i Vassjavagge, varefter vägen
till Aktse ligger öppen för oss. Denna övergång är veterligen
aldrig förut använd, och Hamberg beskriver den inte som någon
övergång, bara nämner Skaitatjvagge som bestigningsväg till
Runda Vassja. Den enda allvarliga överraskning, som skulle
kunna tänkas möta, vore i så fall nedstigningen till Vassjavagge,
som vi inte känner. Vi anser dock inte risken vara så stor,
eftersom fjällen från och med Vassja börjar anta lågfjällskaraktär.
Branter i lågfjäll brukar vara lokala företeelser, som kan kringgås.
Det visar sig snart, att vi finner den mest sagolika genväg ur
Sarek.
Uppfarten i Skaitatjvagge bär efter den första kilometern över en
enda hård snödriva, som fyller dalbottnen ända opp till den höga,
men runda kammen mellan Vassja och Takartjåkko. Här får vi
rentav för mycket av det vackra vädret, vi bränns sönder i huden.
Allteftersom vi stiger i höjden, blir utsikten mot Äpartjåkko allt
storslagnare och vildare. Snön är så hård och lättgången, att
stigningen inte känns pressande, trots att den rör sig om cirka 800
meter. Några halvvilda renar skymtar långt boida på Runda Vassja
och flyr på flera kilometers avstånd. De har nog sina randiga skäl
att vara vaksamma och fly i tid: före oss har snön trampats av en
nalle, som lämnat ofantliga spårstämplar efter sig. Någon
gräs-ätare lär det knappast vara, som traskar omkring på denna höjd
så här års, när hela dalgångarna är dukade bord för en
vegetarian. På ett ställe har han grävt en djup grop i snön. I de högsta
delarna av dalen synas flera spår av varg. Även om deras ärende
här oppe torde inga tvivel råda.
Efter dalens snödriva följer en i långa vågor framringlande
rundad kam, mera lik en långsträckt platå av lavklädda,
sönderfallande block. Den gör ett vilt, ödsligt intryck. Inte ett vinddrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
