Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Minnena och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnena och människorna
bygd och personliga minnen — fäderneslandet som begrepp
riskerar på ett enklare stadium att fördunklas av fraser. Hur äkta
verkar det däremot inte, när den fångne karolinen von Borneman
sida upp och sida ner diktar om »den lilla gården» i Skåne där
han hade sitt hem.
Där wäxa rötter, kål uti trägårdens sängar,
Till jorden qwistarne sig boija utaf fruckt;
Här sockerärtens reef kring smala trän sig slänger,
Och nällkor, rosor gee then angenähmsta luckt.
I våra dagar har hembygdskänslan tolkats med skiftande
stämmor. Den ömma lågmäldheten tycks ligga bäst till för
skåningarna — Ola Hansson, Österling och särskilt Tufvesson, som
format några av de skönaste versrader vår hembygdspoesi äger:
Hur kan en fläck på jorden
ens hjärta fånga så ■—
en spång mot evigheten
av några minnen slå ?
För uppsvensken och norrlänningen faller det sig naturligare
att begagna andra instrument; Karlfeldts bröstklang ger här tonen:
Och här är byn vid flod och mo,
och här är svalans sommarbo.
Här vill min oro sova
i det förgångnas ro.
Om man erkänner minnenas och byggnadsmonumentens
betydelse som andlig kraft- och kunskapskälla, så kommer man
fram till att det i hög grad måste vara ett samhällsintresse att
även kulturminnesvården blir fullgod, att det som skall bevaras
åt eftervärlden inte förvanskas utan bär äkthetens stämpel, att
historiens relikter både av enskilda ägare och av det allmänna
hanteras med takt och hänsyn, att de tolkas och levandegöres
på ett så sannfärdigt sätt som överhuvud taget är möjligt. Om
ett av minnesvårdens huvudproblem har Goethe — som ju
jämte Bibeln och Shakespeare sagt nästan alla stora sanningar
— format ett ord som ständigt är lika aktuellt: »Intet är
känsligare än det förgångna, vidrör det så som om det vore glödande
järn.» Nu är det så att man kan röra vid det gamla på två sätt:
genom att lägga till eller ta ifrån. Det förra är ju relativt
ofarligt. Den nya altartavlan i Linköpings domkyrka till exempel,
4** STF 45.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
