Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Minnena och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnena och människorna
Härom årei for jag med postbussen den urgamla vägen genom
Engadindalen ned till Italien. På denna huvudled passerar
man vid ett tillfälle en by, som inte har mer än en större
gata men med idel åldriga hus på ömse sidor. Den är så smal,
att det inte är möjligt för bilar att mötas. Att lägga trafiken
omkring går inte på grund av bergen. I Sverige skulle man för
länge sedan ha raserat den ena husraden och breddat trafikleden.
Vad gör man i detta fall i Schweiz eller Italien? Jo, där ordnar
man med omväxlande trafik i vardera körriktningen efter ett
särskilt signalsystem. Naturligtvis förlorar en resande
härigenom, om det vill sig illa, sju, åtta minuter. Men byn får behålla
sina gamla, vackra hus och därigenom också turistströmmen.
Man färdas i Södern med bussarna relativt långsamt fram på de
slingrande vägarna, resenärerna tar tid på sig att bese
monumenten och bekanta sig med varandra. Turistlivet blir på det
viset inte bara en resa utan en mänsklig upplevelse. I England
märker man också samma anda. Detta folk, som härskar över
en fjärdedel av mänskligheten, drar sig inte för att låta
trafikanterna lugna sig några minuter i en korsning hellre än att
utan vidare bredda gatan eller vägen. Något av den andan
skulle vi behöva i våra svenska samhällen, där vi hittills nästan
alltid låtit trafikingenjörernas fordringar bestämma en gammal
byggnads existensberättigande. Ty det är min övertygelse att ej
blott framtidens motoriserade turister utan även de många
människor som längtar efter lite lugn i livet kommer att söka sig
till platser med historiska och pittoreska värden och att dessas
vård och bevarande sålunda på lång sikt utgör en god
kapitalplacering för ett svenskt samhälle. Bortsett från idyller av
Sigtunas och Vadstenas art, kan man peka på exempelvis Visby
och Simrishamn som förstått detta, båda ekonomiskt
blomstrande städer men tillika vallfartsorter av högt nationellt värde.
Medan å andra sidan gamla fina städer som Hälsingborg och
Linköping satt rekord ifråga om brutal modernisering av
stadsbilden i ekonomiens och teknikens tecken. Slagorden härvid känner
man igen, de trumfas ju i oss tills vi börjar tro på dem: »den
moderna tidens krav», »praktiska hänsyn», »trafikens behov»,
»utvecklingens fordringar» etc. Att dylika argument långt ifrån
alltid är hållbara, att en begåvad stadsarkitekt med egen god vilja
samt förståelse från ledande håll kan modernisera en stad med
minimum av vandalism, det bevisas av Västerås’ utveckling på
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
