Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. W. Silverstolpe: Svenska värden i fågelperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. W. Silverstolpe
varphögar i närheten . . . Här var det som Nils Holgersson, född
skåning, med förundran frågade: »Vad är det för ett folk, som
bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon
åker?» Och tuppen nere på backen svarade mot skyn: »Gammal
bergsmansgård, gammal bergsmansgård. Åkrarna ligger under
jorden. Åkrarna ligger underjorden.»
Väl talat av tuppen. Åkrarna ligger underjorden. En
nationalekonom kunde inte ha sagt det bättre. Här har vi gamla
Järnbäraland, det gamla starkhetsbältet kring Sveriges midja. Var
det någon som ville komma med en invändning? Jaså, en av
damerna säger, att mittlinjen här i landet går genom Härjedalen
och Medelpad och inte så långt söderut som i Bergslagen. Ja, det
kan vara riktigt efter den geografiska kartan, men inte efter den
ekonomiska. Och för resten påminner jag om att damernas midja
under tidernas lopp ömsom har suttit högt uppe och ömsom långt
nere. Men det gäller ju som sagt det gamla Järnbäraland. Här
hade man en gång en sorts industrialism före den moderna
industrialismens tid. Också i äldre tider blev det levebröd från
åkrarna under jorden, fast knappt sådant, utan någon sovel på
brödet. Ett par tunnor spannmål till bröd och välling och ett par
skäppor salt, betalda med någon del av det stångjärn, som gick
till främmande land — mycket mer blev det inte. Nu tas här ur
en rad måttligt stora gruvor fin, god järnmalm, som ger fint, gott
järn och stål så det räcker för landets behov och blir en del över.
Efter internationella mått räknat gäller det inte några stora
kvantiteter. Om den gamla svenska järnhanteringen alltjämt
lever vidare i en ung, modern industri, så är det därför att man
har tillämpat skaldens ord om begränsningens konst som vägen
till mästerskapet och hållit sig till kvaliteten i stället för att lägga
an på kvantiteterna.
Men Grängesberg då? Ja, nu kommer just Grängesberg, med
jätteberg skapade av människohänder. Grått, svartgrått men dess
bättre med inslag av mjuk grönska i det myckna gråa. Här har vi
det mycket stora och märkliga undantaget bland de
mellansvenska malmerna: en malm, som har förhållandevis mycket av
det tarvliga ämnet fosfor i sig och som lämpligen behandlas med
ordinärt koksbränsle, inte med fint träkol, för att ge ifrån sig
ordinära järn- och stålsorter. Det är därför som
Grängesbergs-malmen går ur landet, och det är ingenting att sörja över, ty det
går annat in i stället. Detsamma gäller för Kiruna- och Gällivare-
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
