Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elly Jannes: Hemma i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elly Jannes
lyste därborta, lekte över en fjällsluttning så skälvande rent vägen,
så sällsamt dallrande i regnbågens färgspel att vi nästan tappade
andan. Bara några minuter varade synen. Så drogs ridån för
igen. Men gråheten kunde inte längre tränga innanför skinnet på
oss. Ty fjärrsynen skimrade än på våra näthinnor.
Sånt kan hända nu. Sånt kan hända alltid här uppe i de snabba
förvandlingarnas land. Och vill det inte hända, så skedde det
likväl just nu att jag mötte sommarens första fjällnejlika. Mitt
på stigen spretar den upp med sina små tjärblommeröda borstar,
här och här och här, så långt jag kan se framöver. Jag behöver
inte ha dåligt samvete om jag plockar en för mitt knapphål och
en annan att pressas mellan bladen i Lagerbergs Svenska
fjäll-blommor, min ständiga färdkamrat på fjällvandringarna, sned i
ryggen av att ständigt förvaras i ryggsäckens nedersta ytterfack
och sotig på pärmen av allt studium på pråmfärder över Stora
Luleälvs sjösystem.
Jag är inte botanist, har aldrig pressat en växt under hela min
skoltid. När jag stoppar in blommor mellan bladen i Lagerberg,
rör sig den primitiva människan i mig, fetischisten, som tror att
han genom delen kan nå fram till kontakt med det hela. När jag
nyper mig en ljungkvist från Flatruets högslätt skulle jag helst
vilja plocka med mig hela dess vilda fjärrsikt i ryggsäcken. Och
en mörknande trollius, från vilken kronbladen lossnar ett efter
ett, vill minna mig om renskiljningen på Skuollavalta, den gröna
slänten mitt inne i Sarek, där Låtatjsitan har sin sommarhage, om
kastlinors vin och vettskrämda renkalvars grymtande, om
kaJTe-eldarnas rökar och den röda solskivan vid fjällhorisonten . . .
Men just nu behöver jag inga blommor för att minnas.
Det är som om varje ny fjällvandring i sig inneslöte alla de
föregående. Minnena som trängs undan till vardags nere i
Stockholm måtte sitta kvar i ben och höfter och rygg, i ögon, öron,
tunga och hjärnceller. De väcks till liv när man på nytt vandrar
fjällunken, ger den nya färden djup och vidd och perspektiv. Jag
behöver inte bita i kvannens stam för att känna dess besksöta
eftersmak på tungan, inte vandra på högfjällets drivor för att
höra det sipprande vattnet ringa i mina öron. Jag har det alltihop
inom mig.
TILL VIDSTÅENDE BILD:
På väg till Kebnekaise med en säker hand vid årån. Bilden är tagen i Ladljojaures
deltaland. Den dekorative lappen är alla Kebnekaise-turisters bekanting, Andreas
Nia. Gösta Lundquist tölö.
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
