Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barbro Alving: Sommarnöjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbro Alving
barn under förra krigs- och kristiden och som inte har hästminne
blir det bara lösryckta detaljer, och så lagom roliga. Man minns
de eviga kålrötterna, som man skar i småbitar och lade i granna
konfektpåsar och lurade kvarterets andra ungar med i rena
kolahungriga desperationen. Man minns potatiskön som man stod
i på ett blåsigt och svinkallt uppsalatorg och näsdroppet på
gumman som stod närmast i kön. Men så värst mycket mer blir det
inte — och vore det inte för sommarnöjet, så skulle man inte ha
någon röd tråd alls i sina barndomsminnen.
Men det minns man. Först den argsinta ängslan i februari—
mars att det inte skulle bli sommar det året; ingenting var ju
riktigt att lita på i en värld, där man måste lära sig
multiplikationstabellen och där bakelserna var av sågspån. Sedan det vilda
hur-lumhejet när det skulle packas för tåg- och båtresa och tre
månaders bortovaro. Tågresan var redan den rena äventyrligheten,
och aldrig att Columbus stod mer spejande i fören på sin skuta
än uppsalaungen i fören på gamla fina Strängnäs Express, kallad
Pesse. Det var varje år samma fnittrande bävan att den tjocka
båten inte skulle kunna klämma sig igenom det lilla
flaskhals-smala Kolsundet strax före Stallarholmen, och samma lilla
dunkla sentimentalitet inför det orangefärgade badhuset nere vid
ångbåtsbryggan som lutade allt tröttare för varje år, badhuset
alltså. På bryggan stod morfar och såg ut som Sokrates med sitt
vita skägg och sina vänliga vattblå ögon. Så var det instuvningen
i roddbåten med grön kant, och innan man visste ordet av satt
man på vedlåren i stugköket och klappade den feta lapphunden
Max på hans trofasta huvud.
Det finns de som tycker att barn skall se sig om, och den enda
tid de har är ju sommaren. Det skall de visst det — men i en
bestämd begränsad värld. Om man tänker på författare, så ser man
klarare. Vilken oändlig fördel har inte de som i minnen och blod
äger en bygd med dess människor, öden, dagrar, linjer, färger,
knog och rytm. De har ett stoff och en kunskap, som ingenting
kan ta ifrån dem och som fått tid att sortera upp sig i det lugn,
som aldrig råder i en storstad. Nu behöver ju inte varenda unge
vara en blivande författare. Men varenda en mår bättre av att
längre fram i livet lia hum om människor, som lever under andra
villkor än de, som åker buss mellan stenhus, och ha rötter i en
jord som inte är asfalterad. Och för en stadsfamilj finns inget
annat sätt än det fasta sommarnöjet.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
