- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1945. STF sextio år /
212

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barbro Alving: Sommarnöjet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Barbro Alving

finns där ändå och som man skall vara glad åt. Vi i Stockholm
talar inte dialekt, åtminstone inte i andra generationen; där har
mycket och roligt språkmåleri gått förlorat. Jag tänker på Lina.
Lina var rätt och slätt en gumma, som suttit där hon suttit i alla
herrans år och sällan kom längre än till handelsbon och till oss.
Hon var så stor och så rund så det var ett under att hon kom i
roddbåten när hon skulle hem till stugan på andra sidan viken,
och blåste det till så var man livrädd och grön i synen där man
satt och fäktade med årorna högt ovan vattenytan, medan Lina
i aktern satt i vattenkanten och skrattade. Om hon inte var en
boren humorist, så finns det inga. Hon skrev inga historietter i
skämtpressen och inga roliga kåserier om livet på landet, men
hon var så full av roliga vändningar som en myrstack av strån.
Albert Engström skulle ha ritat och skrivit upp så pennan glödde;
själv lärde jag mig utan att veta om det, att fattigt folk kan vara
klokt och roligt folk, som förgyller tillvaron inifrån, när det nu
inte finns så mycket yttre guld att ta till.

Och i tegelmästarstugan satt en boren författarinna. Det var
en tegelbrukstrakt, det liär, med den rörliga uppsyn som trakter
får, där arbetarstammen i sig har insprängt folk som går på
luffen. Därav kommer min livslånga svaghet för den sortens folk,
som kallas busar. Fullare, oförargligare, lögnaktigare och
charm-fullare karlfolk än de bästa av dem som låg och drog historier
mellan snustuggorna kring tegelugnarna, det finns inte. Det
betydde att tegelmästarfrun fick höra och se rätt mycket, och det
hon inte hade hört och sett, det lade hon till. Hon skarvade och
berättade om händelser ocli folk och lantliga småskandaler, och
ju friare hon handskades med sanningen, dess mer citerade hon
Bibeln. Det skvallras väl i städer också, men aldrig i tiden så
inspirerat som på landet, där närmaste biograf ligger tretton
kilometer bort. Den här frun gjorde upp historier vid spisen, som
ledigt skulle ha vunnit i romanpristävlingar, för det var mycket
med kärlek och skumma gärningar. Den idén kom hon aldrig på,
hon var underhållande gratis. Och man fick ännu ett
barndoms-och sommarnöjesminne att värmas av genom åren.

Det talas om fosterlandskänsla. Den krävs, den behövs, den
skall vara basen för ens arbetsliv. Kanske har man den medfödd
och visst kan man odla den till styrka och växt även kring
Strömmen och Tegelbacken — men jag står ändå litet rådlös inför
frågan var den skulle ha fått sin kraft ifrån, om man inte som barn

212

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1945/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free