Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mats Rehnberg: Från skolbänken till vandringsleden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från skolbänken till vandringsleden
planen betydligt knepigare än nu. Deltagarna måste i tur och
ordning försöka hitta bekanta eller bekantas bekanta längs vägen.
Man märker lätt, att routen gärna lades på ur gästningssynpunkt
lämpligaste sätt. Ofta sökte man upp personer, som kunde tänkas
vara faderns vänner. En annan utväg var alltid att hälsa från
herr kyrkoherdens broder eller från hans studiekamrat, någon
herr professor vid akademien. En synnerligen pålitlig anledning
för vilka besök som helst utgjorde studentnationernas
kamratskap inbördes mellan olika generationer. Ibland har det också
förekommit, att någon präst gjort sig mödan att skriva brev till
lämpliga ämbetsbröder för att varsko om de annalkande
landsvägsriddarna.
Under 1800-talet var det vanligt att studenterna av ekonomiska
skäl och för att erhålla praktik under någon tid tog anställning
som informatorer på landsbygden. Ynglingar som var ute på
vandring försummade aldrig att lägga färden förbi platser, där
de hade kamrater på dylik kondition, och den som var
informator kunde alltid löpa risken att för sin principal få lov att
presentera en skara studenter, som just anlänt till gården.
Det vore emellertid felaktigt att tro, att studenterna och
skolpojkarna uteslutande snyltade sig fram. Sanningen är väl
närmast den, att de med lika stor glädje som deras motsvarigheter
av i dag hälsade en inbjudning, som kunde bespara dem ett
utlägg ur den magra reskassan. Ju längre pengarna räckte, desto
längre kunde färden utsträckas precis som nu för tiden. Men det
var egentligen endast hos ståndspersoner man lät sig bjudas. Hos
allmogen har vandrarna alltid redligen gjort rätt för sig genom
betalning. Men det kunde mångenstädes vara svårt nog att ens få
köpa lite mat i en stuga. Olof Hyltén-Cavallius har i sin dagbok
från studentåren berättat om en besvärlig situation, som han
råkade i av denna anledning. Under en 130-milavandring
knackade han och färdkamraten på dörren till en bondstuga i trakten
av Enköping, där de anhöll beskedligt att få köpa lite mat.
Gumman var först motvillig på det sätt som givit Upplands bönder
deras rykte, men då hon erfor att vandrarna var
Uppsalastudenter tinade hon upp och frågade, om de kände någon studiosus
med namnet Ulén. De hungriga studenterna skyndade sig genast
att förklara att denne person tillhörde deras närmaste vänkrets.
Då blev de omedelbart både insläppta och förplägade, men
måltiden pågick i förskräckelsens tecken, ty denne Ulén, om vilken
18. STF 45.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
