Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mats Rehnberg: Från skolbänken till vandringsleden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mats Rehnberg
de icke hade någon aning, visade sig vara gummans systerson.
Efter förmåga fingo de samtala om sin »vän» och skynda
därifrån med hjärtlig hälsning till den okände.
Det finns talrika uppgifter om hur välkomna de vandrande
studenterna ofta kunde vara. De förde med sig en ungdomlig
glädje och studentstadsfläkt, som lockade fram glada minnen
också hos ställets värd. Särskilt uppskattat har det varit, att
studenterna sjöng så mycket. Vandringsliv och sång synes förr ha
varit alldeles oskiljaktiga. Det är typiskt, att Herman
Sätherberg, som skrivit orden till »Vintern rasat», såsom ung medicine
studerande strövade kring långt mer än vanligt bland
»guldbe-lagda, azurskiftande» ängar och under botaniska färder i
sörmlandsskärgården själv mycket ingående stiftade bekantskap med
»vattenfågelns lek kring fjärd och ö». Den odödliga visans
språkdräkt synes oss litet kuriös, men det låg äkta upplevelse bakom
orden.
Man påträffar knappast uppgifter om en enda färdeman, soin
inte sjöng eller musicerade på flöjt. N. P. Ödman har skildrat, hur
Karlstadsdjäknarna på sina glada fotvandringar »tillbragte nätj
terna i lador, åto ägg och sur mjölk i bondstugorna, badade i
insjöarna, förvånade bönderna med vår sång». Den nyssnämnde
Olof Hyltén-Cavallius hade på sin färd hamnat på Ängsö slott,
där greve Mörner ofta ropade efter »sina raska smålänningar»
för att de bägge gästande studenterna skulle sjunga
»Vikingasäten» och »Studenter äro raska gossar». Axel Ling har skildrat,
hur han och några andra Uppsalastudenter underhållit
herrskapet på Grönsöö med sina sånger som tack för maten, och C. R.
Nyblom har beskrivit, hur hans färdekamrater vid ett besök på
Salsta ansett att hallen borde äga särskilt god akustik och därför
stämt upp »Vad blixt ur sköldmöns blickar», vilket förmått
grevinnan Aurora Brahe att gå ut till sångarna och fråga om de
var hungriga. Att studenterna mångenstädes sjöng och att de
särskilt ofta gjorde det i samband med maten var förr helt
naturligt. I det gamla goda Uppsala fanns t. o. m. en särskild kategori
s. k. matsångare, studenter som bjöds i de förnämare hemmen
för att med struparnas välljud underhålla gästerna och som
ersättning bekomma ett skrovmål från festmåltiden.
Men även om åtskilliga av de vandrande studenterna lät sig
undfägnas på herresätena, får man inte tro, att de flesta
uteslutande höll sig till allfarvägarna. Många uppsökte ödsligare nej-
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
