Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: STF antiqua et hodierna. Glimtar ur en sextioårings liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Calla A nrick
kanske inte under de nil förflutna fem krigsåren, tänkte hon på
Stockholms nation våren 1919.
Somt gick hos både Turistföreningen och Skansen i de
natio-nalklädda kullornas tecken.
År 1892 hade Turistföreningen gripits av storhetsvansinne och
beslutat att deltaga på världsutställningen i Chicago året därpå
och att samtidigt anordna en föredragsserie om Sverige i U. S. A.
Till utställningen behövde Turistföreningen Hazelii vaxgubbar
från Skandinavisk-etnografiska samlingen vid Drottninggatan,
och fick också låna dem. Men Hazelius var mycket sorgsen, när
de skulle ut på den långa och farofyllda resan. Sent en natt medan
packningen av dem och det andra utställningsgodset pågick, kom
han upp för att säga ett extra farväl till sina kära vänner, gick om
kring och pratade med dem och klappade dem på vaxkinderna.
Deras hemkomst blev rätt äventyrlig. Just som Wancke
midsommarafton 1894 skulle fara ut till landet, dök en polis upp och
sa, att föreningens packlårar från Chicagoutställningen redan
följande morgon måste vara bortskaffade från kajen vid Klaraviken,
där de legat en vecka. Wancke uppsnokade ett arbetsvilligt
stadsbud pius en dragkärra. Själv fick Wancke bli stadsbudet numro
två och klä sig i en av stadsbudet numro ett lånad blåblus.
Lårarna var för skrymmande att ställa på dragkärran, så det
mesta fick man stå och packa upp på kajen, lasta på kärran och
så dra lass efter lass genom tunneln under järnvägen, över Norra
Bantorget, längs Vasagatan och uppför Karduansmakaregatan
hem till nummer 6 en halv trappa upp. Klockan fem kom de
släpande med den sista föran. Sedan drog de kärran till kajen för
sista gången, som bagage medförande en färgpyts, som stadsbudet
trollat fram. Alla adresserna på lårarna målades över, alla namn.
En frisk sydlig kuling hade blåst upp och Wancke och stadsbudet
passade på och vräkte lårarna i sjön. De lär ha seglat iväg åt
Karlberg till.
Dessförinnan hade utställningen haft sina för Turistföreningen
en aning mera hedersamma efterverkningar, då den vid
riksdagens öppnande 1894 blev »omnämnd med erkännande i Kungl.
Maj:ts berättelse om hvad i rikets styrelse sig tilldragit».
Var inte ungdomsåren i alla fall idylliska?
Men inom Turistföreningens styrelse, i pressen och mellan
styrelsen och pressen diskuterades också de allvarliga frågorna:
»Skulle föreningen utvecklas till en fosterländsk vandringsklubb,
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
