Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: STF antiqua et hodierna. Glimtar ur en sextioårings liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S TF an t i qu a et hodier na
sig, frysrummen att tina eller visparna att sno runt, runt. Där
satt Emma i tvätten, hon hade varit med i decennier, och Ester,
överstäderskan, som snart lika länge stått med sin rote i blått
och vitt och tagit emot gästerna vid tågdags. Det var ingen tom
ceremoni, för det var minsann inte lätt för den ovane och
nyanlände — som till stor del hade kommit från jordens alla
kontinenter och över de sju haven — att hitta till någon av de
tjugofem osynliga småstugorna bland fjällbjörkarna eller till 12:an i
Härbärget eller 43:an i Paviljongen, eller till Annexet, en gång
Abiskos torvklädda moderbyggnad.
En saknades, som alltid brukat vara med, gamle byggmästare
Lindberg från Kiruna, ty ständigt hade det varit överläggningar
om någon byggenskap som planlades, pågick eller just
avslutades. Han hade börjat sitt arbete i föreningens tjänst i Abisko
och han slutade det i Abisko. År 1908 uppförde han en sjöstuga
och en brygga vid Torneträsk; år 1943 högtidlighölls i närvaro
av hans gamle vän och forne uppdragsgivare, den 89-årige
Wancke, slutarbetet på turiststationen, det nya, väldiga
sällskapsrummet. Mellan de åren var det Lindberg som i Norrbottens fjäll
byggt praktiskt taget också allt annat åt föreningen: Saltoluokta,
Sjöfallsledens trafikanordningar, Kungsledens stugor i skilda
repriser, Kebnekaises påbyggnad, Kvikkjokk, toppstugor, kåtor,
bodar, prismastugor, bryggor, båthus och vad annat mera. Och
så gott som allt detta i vildmarken, många och långa mil från
järnvägen.
Ett segt slit var det för dem som frös i snöstormarna,
trampade igenom med häst och fora i vakarna, överraskades av
vårflöden, hindrades av barmarker. Och ett segt slit var det för
skrivbordsherrarna i Stockholm, som ständigt fick sig ålagda
samma förhållningsregler som en gång biträdet i skobutiken:
»små utanpå och rymliga inuti».
»Ett herkulesarbete» hade STF:s pionjärer och stiftare siat.
Och »ett sisyfosarbete» kunde de ha tillagt om alla de gånger då
byggnadsplatsen låg så fjärran, att hästen inte kunde ta stort
större börda än det foder han behövde för att kunna livnära
sig själv på vägen.
Har 80-talsmännens dröm gått i uppfyllelse? Kan »gemene
man» nu nå »de vackraste och mest egendomliga partierna av
svenska lappmarken, som återfinnas inom skönhetsområdet
imellan Kvikkjokk och Torneoträsk» för att citera doktor Fred-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
