Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
hed till svällande högmosse. Med fornfyndens hjälp kunde han
datera denna omslagsnivå till övergången mellan bronsåldern
och järnåldern, det vill säga till omkring 500 f. Kr. Han
tolkade den som sin »postglaciala klimatomstörtning», en klimatisk
katastrof, som för honom var det verkliga slutet på värmetiden
efter istiden. Det fortsatta utforskandet av våra torvmossar har
till fullo bekräftat, att vid den tiden inträffade ett av de största
sprången nedåt i vårt klimats historia. Men det har också blivit
klart, att detta klimatsprång icke varit det enda. Vi ha i det
föregående lärt känna två av de övriga huvudsprången, det ena vid
gånggriftstidens slut — omkring 2000 f. Kr. —, det andra, i
Käringsjön, mycket nära år 300 e. Kr. Och det finns ytterligare andra.
Ett av de mera betydelsefulla ligger mitt i bronsåldern, tämligen
nära 1000 f. Kr. Då kastade sig granen fram över största delen
av sitt nuvarande utbredningsområde i Sverige och Norge. Men
sin nutida gräns i Halland och Skåne nådde den först vid
klimatomslaget 300 e. Kr. Ett annat faller något efter 1200 e. Kr. På
Island och för den gamla nordbobebyggelsen på Grönland ser
detta klimatfall ut att ha varit högst kännbart. Möjligen ha också
dess kulturhistoriska verkningar kunnat spåras på Norges
Vest-land. Men i Sverige är det ännu endast torvmossarnas
lagerföljder, som vittna därom. Mellan dessa klimathistoriska milstolpar
ligga smärre svängningar både uppåt ocli nedåt, jämförliga med
den värmevåg, som framkallat vår tids »glaciärdöd».
Sernander framkastade tanken, att klimatkatastrofen vid
järnålderns början skulle vara den djupaste orsaken till de stora
germanska folkvandringarna, vilka ju enligt flera av de deltagande
folkens stamsagor skulle ha lett sitt ursprung från Norden. För
att ge färg åt sin hypotes präglade han termen »fimbulvintern»
för de sista århundradena f. Kr., den »förromerska järnåldern».
Detta skede var enligt alla klimathistoriens naturdokument ett
av de råaste vi haft efter istiden. Och arkeologiskt kännetecknas
det inte bara i Norrland — och i Finland — av en ytterlig
fattigdom på fornfynd. Även i Sydsverige äro fornlämningarna från
denna tid så tunnsådda, att tanken på en vittgående avfolkning
ligger nära. En av de allvarligaste invändningarna mot
Sernander folkvandringsteori har emellertid varit, att de historiskt
kända vandringsböljorna ingalunda inskränka sig till denna tid,
utan att de flesta av dem komma långt efteråt. Men nu, sedan vi
fått en djupare inblick i våra förhistoriska klimatväxlingars
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
