- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
97

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Primitiv fångstkultur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Primitiv fångstkultur
talar sitt tydliga språk ur dessa 5 OOO-åriga fångstredskap från
stenåldersboplatserna vid t. ex. Hemmor eller Visby.
Därutanför fångades i farliga, skummande sjön när det bar sig som bäst,
den svart- och vitbrokiga grönlandssälen, knubb- och gråsäl, där
fiskades massor av kolja och torsk och i Romas och Martebos
insjöar togos lass av gädda och id under vårarnas fisklek. Men
där kom också långa intervaller av dålig fångsttid, då utmagrade
favorithundar slaktades till mat och man låg på huk i pinande
hunger långt ute i Tingstäde träsk och krafsade efter mört- och
abborrpinnarna.

Vem täljer de lidanden som de unga fångstmännen i Visby
för omkring tre årtusenden sedan fingo utstå innan de dog med
skeletten söndervärkta och deformerade av svår
ledgångsreumatism? Detta skedde mot stenålderns slut, då klimatet försämrats
till nära outhärdlighet.

Gotlands skogar hade intet starkare viltbestånd att bjuda på.
Sälen blev öns ledande högvillebråd och Gotlandskusten ingår
som en betydelsefull och mycket karakteristisk del av det
vidsträckta sälfångstområdet runt Östersjön alltifrån stenålderns
boplatstid till långt upp i nyare tid.

Fångsten av säl med harpun har såväl till redskap som
metoder fortlevat ned genom årtusendena. Det är stenåldersjakt av
den mest äkta prägel som stannat kvar och låtit sig beskrivas av
den gamle gotländske antikvitetsintendenten Per Magnus Arvid
Säve, då han på 1860-talet skildrar den så här:

»När man då lyckats smyga sig nära in på skälen, så tyst att
han ej hunnit i vaken, gäller det att ej vara rädd utan att bara
bruka doningarna: jägaren stöter med fullaste kraft harpunen i
djuret, som då rycker med sig järnet och tömmen, varpå han
genast kastar sig ned för att få säkert fotspjärn och för att kunna
stoppa skälen om denna är stor, ty eljest kan han i bästa fart lätt
få åka med samma skjuts över isen och ned i vaken, dit det hänt
att jägaren fått följa med sitt byte. Men han skall då som sagt ej
hålla för styvt i tömmen, om villebrådet störtat sig i vattnet utan
ge lagom efter för dess ryckningar till dess det slutligen blir
utmattat, då det kan släpas till iskanten och dödas med ett slag
över mulen.» Men även efter fastlandskusterna har dessa
primitiva stenåldersmetoder i sälfångsten levat kvar genom tiderna.
Dragande en kälke efter sig över de hopskjutna isbarriärerna
och utrustade endast med harpun och träklubba brukade så-

S. STF 46.

97

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free