Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torvkåtan, som norrmännen kallar gamme, hör sedan gammalt hemma
på Fennoskandias ishavskalott. Så här tedde sig ett lappviste pä ön Kildin
utanför Kolahalvön vid den holländske sjöfararen Jan Huyghen van
Linschotens besök 1594 — 95.
Under fimbulvintern ett halvt årtusen före vår tidräkning dyker
Stalo upp i lapparnas historia. Det är den stålrustade nordbon,
som under nordens järnålder möter lappen. Han var stor, stark
och farlig och blev för senare släkten en hisklig sagogestalt, en
människoätande jätte, stundom med släktdrag från antikens
cykloper. Men han var inte så värst klyftig, och därför fick han
ofta bita i gräset för den lille kvicke och knipsluge lappen.
Kring elden i kåtan lever Stalo sitt sagoliv nu som förr. I
hundratals sagor kämpar han och den lille lappen med
varandra, och det är ofta en så bloddrypande realism i dessa
groteska historier, att det kniper i magen på åhöraren. Men lappens
list och Stalos dumhet löser också många glada skratt. Sommaren
1945 upptecknade jag följande skälmska Stalo-saga i en
tältkåta på gränsen mellan Arjeplog och Jokkmokk. Ungarna satt
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
