Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
med ögonen nästan runda, munnen på glänt och öronen på
skalt, när farmor berättade:
En lappojke gick vilse och kom till Stalos kåta. När han satt
jämte Stalo vid arran, sa han: — Jag ser guld och silver i elden.
— Hur kan du se det? frågade Stalo.
— För jag har hällt bly i ögonen på mej, sa pojken.
— Då ska du hälla bly i ögonen på mej också, sa Stalo.
— Då får du lägga dej på rygg, så jag kommer åt, sa pojken.
Och Stalo lade sig på rygg, och när pojken smält blyet, höll
han med fingrarna isär Stalos ena öga och hällde i.
— Varmt, varmt! skrek Stalo.
— Tåla dej! Du är för svag, sa pojken.
Och Stalo höll sig, oeh pojken hällde bly i det andra ögat också.
— Varmt, varmt! skrek Stalo på nytt.
— Nu är det färdigt, sa pojken.
Och Stalo tittade efter guld och silver men såg ingenting. Han
såg inte elden en gång.
Då blev han arg och skulle dräpa pojken. Men han fick inte
fatt honom, för han såg ingenting. Då satte han sig att fundera,
och så sa han till pojken:
— Släpp mina getter! Och sist ska du släppa min storhorniga
getabock.
Pojken gick in i getkåtan för att släppa getterna, och Stalo
ställde sig grensle över dörren utanför. När getterna kom, kände
Stalo på dem, den ena efter den andra, allt efter som de kom.
Detta såg pojken, och så slaktade han bocken, medan han
släppte getterna sakta, en efter en.
— Skynda dej, ropade Stalo.
— Ingen brådska, sa pojken.
— Kom nu med storhorniga bocken min, ropade Stalo.
Och pojken drog över sig bockskinnet med de stora hornen
över pannan och kröp ut på alla fyra mellan Stalos ben. Och
Stalo kände på hornen.
— Bra, bra, sa han, och så ropade han: — Kom nu själv!
— Själv är redan ute, sa pojken.
Och Stalo sprang efter rösten, men pojken hoppade undan.
— Vad heter du? frågade då Stalo. För han tänkte på sina
pojkar. De skulle allt slå ihjäl lappojken, bara de visste, vem det var.
— Jag heter Själv, som du redan sagt, sa pojken och sprang
sin kos.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
