- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
129

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Förhistoria under kåtans rökfång

Björnen lufsar än i Lapplands skogar, och än kan det hända,
att en gammal lapp tar fram sitt björnspjut ur stolpboden och
visar spår i skaftet efter tänder och klor. Det kan vara minnen
från björnjägarens ungdom eller från hans faders jaktbedrifter.
Men spjutet som sådant är en relikt från tiden bortom många,
många generationer — från för kristen tid, då björnjakten var
rituell och festen efteråt inte bara ett kalas utan en sakral
måltid med många ceremonier.

En björn är ringad, och nåjden slår på sin trumma. Visaren,
en liten benpjäs, glider över det vibrerande trumskinnet.
Trumslagaren följer med spänt intresse visarens gång. På skinnet
lyser röda figurer, målade med den blodröda saliven efter
tuggad albark — en färg som aldrig går ur. Dessa figurer föreställer
gudarna och många andra ting. Där finns också björnen själv.
Och nu gäller det, om det skall bli en lyckad jakt . . . Nåjdens
extatiska ansikte ljusnar och blir lugnt: utslaget var gott.

Så ger sig jägarna iväg. Först går den som ringat björnen, och
han bär en stav med en magiskt verksam mässingsring. Utan
fruktan går jägarna löst på björnen i hans ide. Högre makter är
med dem, och när den farlige bjässen är död, stämmer de upp
den första strofen i björnsången. Björnen hyllas och hälsas
välkommen, och man tackar honom för att han låtit sig tagas utan
att fördärva någon av jägarna. Därefter piskas han med mjuka
spön; det onda ska jagas bort. Men alldeles säker kan man
ändå inte vara, så på hemvägen sjunger jägarna en ny strof,
som besvärjer björnen att inte vara långsint och hämnas. De
sjunger också ett tack till gudarna, »som Creaturen them till
godho Skaapatt hafwer, och behagat gifwa them frijmodigheet
och macht ett sådant grymt och mächtigt Creatuur at
Öfwer-vvinna» — enligt en 1600-talsförfattare. Björnen åker akja hem,
men i den akjan eller efter den korrenen får ingen kvinna åka
det året. För man är rädd om sitt kvinnfolk.

När jägarskaran kan höras hemifrån, klämmer den i med
ännu en sång, som manar kvinnorna att vara beredda. I kåtan
blir det nu bråttom. Kvinnorna tuggar albark, så att de blir
blodröda om munnen, och så håller de en mässingsring i
beredskap. Men de tittar inte mot den vanliga dörren utan mot den
heliga bakdörren, bakom påssjo. Och när jägarna lyfter på
dörr-fliken här och kryper in, tittar kvinnorna på dem genom
mässingsringen och sprutar sin röda saliv i ansiktet på dem, så att

10*

129

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free