- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
142

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ernst Manker

Renen har väl lapparna umgåtts med i alla tider, först som
jägare och så småningom som renskötare. När man började
tämja renen, är det ingen som vet. Men då hålogalänningen
Ottar, som på Harald Hårfagers tid (800-taiet) handlade med
lapparna och drog in skatt av dem, själv hade inte mindre än
600 tama renar i lapparnas vård, får man tänka sig, att
renskötseln redan då var ganska långt kommen. På den tiden var dock
lapparna kanske lika mycket jägare som renskötare. Därom
vittnar uppgiften, att Ottar hade sex lockrenar, som sades vara
mycket dyra bland lapparna, eftersom lapparna fångade
vildren med hjälp av dem. Det framgår också vältaligt av den skatt
Ottar tog upp. Av en välbärgad lapp skulle han ha 15
mård-skinn, 5 renhudar, 1 björnfäll, 10 ämbar fjäder, 1 päls av
björn-eller utterskinn och 2 rep av vardera 60 alnars längd, slagna av
val- eller sälhud. Det sistnämnda tributslaget kunde självfallet
endast lapparna utmed kusten krävas på.

Lapparna har ju aldrig upphört att vara jägare, eftersom de
än i dag vållar naturskyddsmännen bekymmer genom att då
och då knäppa en björn eller varg eller annat rovdjur som
börjat bli sällsynt. Men med den stigande renskötseln fick jakten
allt mindre betydelse som näringsfång och blev närmast en
skyddsåtgärd för den ägda boskapen.

En gång var dock alla renar vilda. På vintern mötte man dem
nere i skogarna, på våren såg man dem dra i väg till fjälls i stora
skaror, och på hösten kom de igen, feta och präktiga. Då
anställde man storjakt på dem, sköt dem med pil och båge, stack
dem med spjut, tog dem med giller och fallgropar och fångade
dem massvis inom stora stängselanordningar. Men denna
rovdrift skulle bli rätt oekonomisk i längden, och därför började
man öva en viss tillsyn över hjordarna. Man såg, att de drog
fram och åter i vissa stråk, och så följde man med i större eller
mindre lag och började öva ett slags primitiv jaktvård.
Kastsnaran, lasson, kom väl i bruk på det stadiet. Man började
betrakta hjorden som sin samfällda egendom, och så småningom
ville var och en ha sina egna renar. Så kom den enskilda
äganderätten in i hjordens kollektivum, och alla renar fick märken i
öronen — alldeles som andra folk ända borta i stenåldern märkt
sina får eller andra kreatur som gick i flock.

Man förstod också att göra rentjuren mer foglig genom att
kastrera honom. Då ödslade han heller inte bort sin kraft under

142

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free