- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
143

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Förhistoria under kåtans rökfång

brunsttiden på hösten, och hjordens fortplantning kunde några
utvalda djur svara för. Av oxarna fick man goda last- och
dragdjur. På sommaren hängde man sina packningar över
renoxens rygg, och på vintern spände man honom för en släde.
Rajderna började gå sin mångmilafärd vår och höst mellan
vinterland och sommarland.

Detta måtte ha skett, innan lapparna fick se de andra
nordbornas slädar på medar. För lapparna byggde sig en släde, som
mer liknande en båt, akjan — på det egna språket keris. Den
gled på en kraftig kölbräda, som framtill svängde uppåt som en
båtstäv — eller som näbben på lappens sko. Och med sina
spantspända bord flöt den som en båt i snö och issörja. Den kilade
sig fram genom ris och snår och mellan stubbar och stenar
utan att haka upp sig och var sålunda ett ganska idealiskt
kör-don på obanad väg i all slags terräng. En målande skildring
av lapparnas land och deras sätt att färdas med ren och akja
läser man i Olaus Magnus’ historia: »I bortre Bjarmaland leva
några sällsamma och vidunderliga människor, till vilka vägen
är obanad och full av oövervinneliga faror. Den är
svårtillgänglig för dödliga människor, ty största delen av vägen är hela
året uppfylld av ofantligt djup snö, över vilken man blott kan
komma fram med åkdon förspända med draghjortar (varav i
nämnda land finnas en stor mängd, alldeles som åsnor hos
italienarna). Med dessa åkdon kommer man med otrolig snabbhet
över bergsryggarna med deras utomordentliga köld.»

Ännu går väl på sina ställen akjarajder mellan höst- och
vårland och vinterland. Men på många håll ha lapparna nu lagt
upp akjan för alltid. Man åker bara bil och buss. Kanske har
man då en akja med sig som packlåda på lastflaket eller i
släpvagnen. Annars hittar turisten eller forskaren här och där en
akja under stolpbodarna på de gamla höst- och vårvistena. Den
är som kulturtyp värd all aktning och vördnad; den har varit
med från början. En prototyp var kanske den enkla släpa,
som en jägare släpade hem sitt jaktbyte på, innan ännu renen
var tämd.

Alltifrån första gången lapparna med full säkerhet uppträder i
litteraturen, hos Prokopios i mitten av 500-talet, är de
oskiljaktigt förenade med skidorna. De har förenats i själva namnet:
skritofinnoi = skridfinnar, skidåkarfinnar (finnarna kallades

ii

143

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:10:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1946/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free