Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Arbman: Ur Bohusläns bildkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman
över bildytan, figurernas placering är icke en slumpens lek.
Sällan skär två bilder varandra; det är för övrigt ett karakteristiskt
drag för de bohuslänska ristningarna.
Hela Vitlycke-ristningen är inte gjord på en gång som en
samlad komposition, den har vuxit fram efter hand, men stilen är
enhetlig. Samma konstnär har förmodligen huggit alla
människobilderna och även skeppen med deras tunna linjer och de magra
djuren. Figur har lagts till figur och ristningen har fått en
medveten helhetsverkan; man kan otvivelaktigt tala om konstnärligt
skapande. Den man, som högg ristningen, var visserligen icke
en av de största mästarna, men dock en utpräglad personlighet.
Anda sedan hällristningsforskningens barndom har man varit
medveten om, att ristningarna äger magisk innebörd. Genom dem
har man sökt öva inflytande på de som en naturlag verkande
krafterna; så vitt vi kan se har dåtidens människor blott i
undantagsfall vänt sig till en bestämd gudom med fri vilja. Det är med
andra ord magi och icke religion, som i huvudsak ligger till
grund för bildernas framställning, men man måste komma ihåg,
att begreppen magi och religion på ett primitivt stadium ej alltid
är strängt åtskilda.
Från Vitlycke öppnar sig bygden söderut, och medan ännu
morgondimmorna ligger täta över slätten, kan man förnimma
denna som en havsvik, där bergklackarna skjuter ut som
halvöar. Närmast tecknar sig Aspebergets karakteristiska kontur.
Nere vid bergets fot, intill Alnan, står ett bestånd av lövträd,
längre upp några aspar och björkar, vilkas blad glesna mot
senhösten, så att vi bortom lövverket kan skymta den starkt
stigande hällen, där Aspebergets berömda ristning är inhuggen.
När man kommer på nära håll, framträder mellan grenverket
en grupp hornboskap, tjurar, som i en lång rad drager fram över
hällen, det största djuret nästan meterlångt. I morgonljuset står
de som levande, man får ett intryck av skulptur ocli icke ristning.
Djurbilderna är djupt nedhuggna, utarbetade som kraftiga
negativa reliefer, icke tecknade som Vittyckemästarens bilder.
Man återfinner delvis samma figurer på Aspeberget som på
den förra ristningen, männen med höjda stridsyxor, skeppen, de
små djuren och andra, men nya är tjurarna och en man som
plöjer. Kontakten med jordbruket är starkare framhävd.
När man står uppe på Aspeberget och ser ut över slätten, tycker
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
